Ser barnen
deras lek med tegelstenar
och taggtråd
deras nödvändiga skrubbsår
ser blodet 
hör
deras varma skratt
i höstkvällen

Hör deras tysta rop
på flykten genom 
ruinerna av en dag
och längs de igenvuxna stigar
vi aldrig lyckades hålla framkomliga

Vi står och ser på barnen 
disponerar deras liv
en kort sekund 
förväntas
att göra allt så rätt
att
vara så visa och trygga
trots
att vi själva
inte hunnit landa

Ser dig flyga mot ett bo
fyllt av hungrande kärlek
dina vingar är trötta
men 
ska orka skydda
och smeka
hålla fast
på det där "rätta sättet"
som hindrar
barnen att falla ur boet

Står och ser på barnen 
hur vi än hukar oss
försöker förstå
försöker minnas 
ser vi dem alltid uppifrån

Har svårt
att inse
att det räcker att göra
så gott vi kan

Men de tröstar oss
när vi gråter
och skyddar
med små varma vingar

Vi viskar ihåligt
- Det räcker att ni gör så gott ni kan!

Känner oss blinda
allt vi kan göra är att lyssna.
Vem vet....
Det kanske räcker.

Kärlek är det enda
sättet
som vi alla överlever på.