Långt bort kan man höra ljudet av sirener, någon skriker på hjälp. En husvägg har ramlat utåt och man kan se insidan av byggnaden lika tydligt som köttet i ett öppet sår. En aning till vänster mitt i en korsning har en djup krater bildats, dammet har fortfarande inte lagt sig efter explosionen. Krossat glas täcker gatorna likt de gjorde efter Kristallnatten. Bland de söndersmälta resterna av en återvinningscontainer sticker en hand fram med en plastflaska i handen. Folk har börjat dras mot olyckplatsen, men ingen kan gå nära och se vad som hänt, för hettan är olidlig. Dammet hinner lägga sig innan polisen tvärnitar, nästan omedelbart börjar däcken ryka av hettan. Poliserna som kliver ut ur bilarna ser sig förvirrat omkring, ett lag brandmän närmar sig sakta kratern, skyddade från värmen av sina dräkter. En av dem vänder sig om och tar upp en walkie-talkie:
”Kalla hit institutet, det ligger något i botten av den här gropen.”

Grantor Blonde log förnöjt när den lilla nyckeln vreds runt i låset utan problem, Institutets motto ”Perfektion framför allt” stämde verkligen. Det fanns inga problem, inga barriärer för Institutet. Med en obegränsad budget och teknologi som skulle ha fått vilket sci-fi fan som helst att bli grön av habegär var det få saker som kunde kallas problematiska, om ens det. Dörren gled åt sidan och han klev in i rummet. Det var kalt, för att inte säga spartanskt. Det fanns ett aluminiumfärgat skåp i en hörnet, ett skrivbord med en liten skärmlös dator på och en stol som såg väldigt obekväm ut, men formade sig efter kroppen för maximal komfort. Han tog av sig kavajen och satte sig tungt, stolen fjädrade mjukt när den anpassade sig efter hans kropp. Datorn var redan påslagen och inloggad, så han drog bara ut sladden och fäste den försiktigt i uttaget vid handleden. Det brände till lite när länken upprättades, men sen försvann ljuset. Han flöt genom mörkret i några ögonblick, sedan var han tillbaka i sitt rum, avslutade länken och lutade sig bakåt. Datorn surrade svagt, men annars var det tyst. Dagens uppgift var problematisk, andar klantade sig givetvis hela tiden, men när människor såg det blev det problem. Oftast slutade det med att nämnda människor hamnade på institutet tills det var ”rensade”, men just den här gången skulle det bli knepigare än så. Presidenter borde vara bättre övervakade än att de såg de onaturligheter som klantiga andar kunde ge upphov till. Det var alltid problem att ta in kändisar, för många personer började undra. Hans tankegång avbröts av att datorn pep till, han kopplade snabbt in sig och läste meddelandet. Grantors min gick från eftertänksam till irriterad när han avslutade meddelandeklienten och spände fast datorn runt handleden. Han var så irriterad att han glömde nicka till Lee, och dörrvakten fick bara en kort nickning. Utanför väntade en diskret svartlackad bil.

Jag förstår inte, varför är vi inte fria?
För att döden inte låter dig slippa undan.
Döden?
Vem trodde du vi jobbade för, polisen?
Vad är det som pågår egentligen Drös? Varför har jag ingen kropp?
Du är död, Watson.
Prata inte strunt, är det här någon slags underlig dröm?
Nej, du är död.
Jag är inte död, hade jag varit död skulle jag vara i himmelen.
Snarare i helvetet…
Ursäkta?
Ingenting, du är hur som helst död. Och lär inte komma till din Gud ifall du inte gör som Döden vill.
Jag förstår verkligen inte vad du pratar om, döden är ingen person. Och det här är en dröm.
Nej bror, det är ingen dröm. Det är mellan livet och döden. Det är en sista sak vi måste göra, sedan får vi dö.
Låt oss ponera att du har rätt, vi är döda och vi har fått ett sista uppdrag av Döden som du säger, vad är det vi måste göra?
Öppna dörren för nästa människa.
Så ironiskt, två poliser ute på jakt efter någon att mörda. Det låter sinnesjukt
Det spelar ingen roll, någon skall dö. Vi fick en råtta som du dödade…
Vad pratar du för strunt, det sitter ju en råtta där och den är alldeles levande.
Fint, då sätter vi igång.
Med vad?
Dödandet.

Dörren gled upp av sig själv, Grantor gick snabbt fram mot kratern. Duckade automatiskt under avspärrningstejpen och stirrade ner i kratern. Synen som mötte honom gjorde honom inte förvånad, det luktade död lång väg. Precis i jämnhöjd med kraterns slut och gatan hade ett kompakt mörker slutit sig, Blonde tvekade några sekunder innan han till slut vände sig mot en av polismännen.
”Gå inte ner i kratern, hindra vem som helst från att gå ner, även om det är någon som ser ut som mig. Jag vill ha kvarteret utrymt och avspärrat för allmänheten, allt som händer här är konfidentiellt av lila grad. Pratar någon med pressen kommer det betraktas som landsförräderi. Förstått?”
”Det är uppfattat”
Mannen vände sig om och började prata i sin radio, men Grantor hade redan tagit ett djupt andetag och klivit ner i hålet.

Heimlich Glockmeister var en väldigt ovanlig man, han hade nämligen insett att resten av världen var galen och att han var den siste människan med vettet i behåll. Det hade Hon berättat för honom, hon som visste allt. De Galna gav honom konstiga blickar när han lyssnade på Henne, men eftersom dom var galna brydde han sig inte om dom. En dag hade Hon bett honom att rädda världen, det var inget enkelt uppdrag visste han, men han skulle klara det. Så han stal en bit kartong och en två meter lång träpinne från Wallies Ballroom. De hade ju förlorat vettet precis som resten av världen (förutom du, rättade han sig själv) så dom skulle säkert inte sakna den. Sedan, med hjälp av en tuschpenna han tog från en förtappad unge på dagis och en bit snöre han hittat i en soptunna gjorde han en skylt.

”Jag vägrar döda en annan människa, hör du det!”
”Du håller käft och gör som jag säger nu Watson, det ska vara så här, det är så livet fungerar.”
”Inte nu längre, det kommer inte att bli någon mer död.”
”Hade jag haft en mun skulle jag hånle åt din dumhet, tror du vi är ensamma?”
”…”
”Jag förstår inte hur du kan vara så naiv, hur trodde du livet skulle fortsätta ifall ingen dog?”
”Du känner alltså inget för det här, ingen avsky för att en annan människa måste dö?”
”Nej, varken du eller jag eller alla andra andar i limbo ska kunna känna känslor, det fungerar så helt enkelt.”
”I så fall fungerar det inte, för jag känner.”
”Otur, för jag har precis hittat en lämplig kandidat och jag tänker inte låta dig förstöra det här. Ser du han där borta, med skylten. Han blir det.”
”Nej.”
”Ifall du vägrar kommer döden tvinga dig, försök argumentera med honom.”
”Nej.”

Det ägde en viss kyla, den märkliga substansen. Grantor var inte helt bekant med ämnet, men han visste att det inte fanns med i det periodiska systemet, och att Döden använde det på samma vis som han själv använde ektoplasmsadukar.