Blodiga och sönderslitna låg de där, för evigt skilda från livets knaggliga stig. För det var så den hade sett ut för både Watson och Drös. Båda hade de börjat på botten av en grop i den öknen vi alla känner som livet. Tillsammans hade de varit från sina första andetag, de hade blivit vägda och lagda i kuvös åtskilda endast av minuter, de var tvillingar. Så när deras essenser förenades efter döden och formade en varelse blev ingen av dem förvånad. Ut ifrån deras gemensamma uppenbarelse svävade deras extremer, och kvar blev bara de balanserade, måttfulla jaget. Och en önskan att sända nästa olycklige i döden, för så var den lag deras ”liv” nu skulle följa. Existerandes endast i dem som nyss lämnat sina kroppar var döden, ständigt sökandes efter att utjämna balansen. Både Ljuset och Mörkret var överens om att de skapat den perfekte tjänaren i döden. Det var nog också det enda de var överens om. Men bröderna var nu döda, och fram till dess att de uppfyllt dödens obevekliga önskan och De Två Sidornas Avtal skulle de vara bundna till jorden. Allt detta avtäcktes för dem innan de ens tagit sitt första glidande steg mot slutet, slutet för nästa liv.

Ett ständigt forsande, alltid där i bakgrunden. Djuren som lever här har för länge sedan lärt sig sluta lyssna på det, slutat bry sig om det. Ifall ljudet inte funnits där hade vi kanske hört det svaga klickandet av en råttas klor, ingen särskild råtta utan det allmänna klickandet som skulle ha hörts ifall inte forsen hade dånat. Man skulle också ha hört droppandet från alla små rör som mynnade ut här, eller ljudet av en alligator som kastade sig över en burk Cola. Några meter till vänster, och fullständigt osynlig kilade en råtta fram, den hade ett mycket bestämt mål framför sig, och tvekade inte att simma genom de grönbruna floderna dess värld genomkorsades av.
Varför valde du en råtta, hur ska vi kunna göra något med en råtta?
Lita på mig, jag har tänkt igenom det här väldigt noga. Tro mig en råtta är perfekt.
Den är liten, svag och inte ens skrämmande, jag förstår inte.
Jag är äldre än dig, det är inte konstigt att du inte förstår.
Två minuter är gör ingen skillnad din fjant.
Två minuter gör all skillnad i världen, se bara hur lättprovocerad du är.
Håll käft.
Inte nog med att du är dum också, du lärde dig inte prata förrän du var sju.
Håll käft.
Och nu beter du dig som den treåring du fortfarande är.
Jag hade åtminstone vänner, istället för att hänga på sin stackars bror som du gjorde.
Håll käft.
Och jag kommer aldrig att glömma den där tjejen, hur kan man vara så dum som du?
Håll käft
Ska vi fortsätt på det här sättet eller tänker du sluta bete dig som den skit du alltid varit.
Nej.
Va?
Vi ska inte fortsätta på det här viset, det ska ta slut NU!

Grantor Blonde såg sig själv i spegeln, hans ansikte var garvat, fullt av rynkor och hade på alla sätt och vis sett sina bästa dagar. Inte konstigt att Jolene lämnat honom, fast det kunde ju bero på det löjliga efternamn han satts till världen med. Blonde. Varje gång han presenterade sig drog folk på läpparna, smålog i någon sekund innan de fick kontrollen tillbaka över sina ansikten. Han drog försiktigt ett sista drag med rakkniven, och såg en flik av hud bildas. Han fattade kniven i ett säkrare grepp och skar försiktigt bort den lilla fliken. Ett mikroskopiskt sår hade bildats, men det räckte för att rakvattnet skulle tända en eld på hans kind. Grantor kände en stark lust att skrika, men höll tillbaka det med tanke på att folk sov vid den här okristliga tiden på dygnet. Han lämnade rummet, klev ut i lägenheten och plockade åt sig kläderna han skulle ha på sig. Några minuter senare var han nere på gatan och vinkade till sig en taxi.
”Kör till Institutet, och du behöver inte ha bråttom.”
”All right Blonde, sätt i ert kort så kommer vi vara där alldeles strax.”
Han lutade sig framåt och tryckte i sitt kreditkort i läsaren. Egentligen skulle han bli tillfrågad hur han ville betala, men Jess hade kört honom till institutet varenda morgon sen han fick sin första rynka, och visste redan hur han ville betala. Några minuter senare klev han ur taxin, fick kort och kvitto räckt till sig av Jess och vinkade av henne. Han gick den korta asfalterade vägen upp till en anonym dörr i en grå betongbyggnad. Innanför möttes han av en stram vakt, som efter att noga granskat hans kvitto, hans kort och hans ansikte och bekräftade både utbetalningen från institutet för hans taxiresa och öppnade dörren till nästa rum. Till vänster låg en hiss, som han tog upp till sin korridor. Väl där nickade han mot kameran, eftersom han visste att Lee nickade tillbaka från andra sidan sin monitor. Fjärde dörren på vänster sida var hans, han låste upp den med en liten glanslös nyckel.

Vad menader du med ett slut? Förstod du inte vad vi måste göra innan vi släpps fria.
Tystnad.
Svara mig!
Råttan stannade plötsligt, stod fullkomligt stilla. Morrhåren darrade inte längre, ögonen slutade irra fram och tillbaka i jakt på fara. Svansen lade sig slappt mot marken. Plötsligt öppnade den munnen, och långt ner i dess svalg kunde man se en glödande orm som sakta pressade sig utåt mot friheten. Men halsen var för smal, den spändes ut ju längre upp ormen kom, till slut sprack den och med ett vått rivande ljud slets djuret av på mitten och ormen ringlade ut från kroppen. Kvar bland de blodiga slamsorna låg en liten kula av samma glödande material som ormen. Den pulserade med ett skiftande ljus.
Du kan inte gå någonstans utan mig, så svara!
Ser ut som jag visst kan det.
Men du dödade den, du dödade råttan!
Vem bryr sig om en råtta, vi är fria.
NEJ! DU ÄR INTE FRI, DU HAR INTE UPPFYLLT DIN PLIKT! RÅTTANS ÖDE VAR INTE MIG, DEN SKULLE BLI ERT VERKTYG MEN ISTÄLLET HAR NI DÖDAT DEN. NI, HAR, MISSLYCKATS!

Vad menader du med ett slut? Förstod du inte vad vi måste göra innan vi släpps fria.
Tystnad.
Svara mig!
Råttan stannade plötsligt, stod fullkomligt stilla. Morrhåren darrade inte längre, ögonen slutade irra fram och tillbaka i jakt på fara. Svansen lade sig slappt mot marken. Plötsligt öppnade den munnen, och långt ner i dess svalg kunde man se en glödande orm som sakta pressade sig utåt mot friheten. Men halsen var för smal, den spändes ut ju längre upp ormen kom, till slut sprack den och med ett vått rivande ljud slets djuret av på mitten och ormen ringlade ut från kroppen. Kvar bland de blodiga slamsorna låg en liten kula av samma glödande material som ormen. Den pulserade med ett skiftande ljus.
Du kan inte gå någonstans utan mig, så svara!
Ser ut som jag visst kan det.
Men du dödade den, du dödade råttan!
Vem bryr sig om en råtta, vi är fria.
NEJ, DU ÄR INTE FRI. DU KOMMER ALDRIG ATT BLI FRI FÖRRÄN DU UPPFYLLER DIN PLIKT.
Nej!
Ormen förvandlades, drogs ut till en vass spets som flög mot döden, men missade. Istället träffade den klotet, och i en explosion som slet sönder kloaken förenades bröderna ytterligare en gång.