Världen och alla människorna i den var bara redskap. Allt man behövde göra var att övertyga dem. Siblis var nöjd med sin tanke. Den hade sammanhang, den hade innehåll, den hade mening. Snart skulle hon vara så långt över de små kryp som kallades människor att hon kunde skapa dem med sin tanke. Snart skulle hon vara en Makt. Snart skulle världen vara hennes lilla privata lekplats, inte Ljuset och Mörkrets. De två inkompetenta antikviteterna skulle böja sig för hennes anlete, förstod det inte att beroende var svaghet, och symbios var det yttersta beroendet? Hon ruskade på huvudet, men slutade hastigt när en liten röst i hennes huvud påpekade vilka som använde den gesten. Människorna. Krypen. Smutsen i gropen under en hunds tass. Hon kunde inte låta bli att berömma sig själv för den metaforen, den var så fullkomlig. Hon var fullkomlig. Krypen skulle darra, nej inte bara darra. Rycka av spasmer, ja, de skulle dom göra. Så fort hon ens tänkte på dem skulle de darra av fruktan som de råttor de var. Som den råtta som förolämpat henne med sin närvaro, sin hälsning. Men han hade sprungit, sprungit som de alla skulle göra. Fly för sina äckliga, små, knappt existensberättigande liv.

Jarba kastade en sista blick över axeln, tog in scenen en sista gång innan han försvann ner i tunnelbanan. Krutresterna var på plats, en rapport från Olyckskommissionen låg färdigskriven och klar på polischefens skrivbord och ektoplasmadukarna Döden hade spridit ut hade försvunnit av sig själva. Ytterligare än lyckad insats gjorde sig hemtam i hans sinnes tvårummare. Institutionens motto; Perfektion och Diskretion, hade blivit uppfyllt till den sista stavelsen. Ingen skulle misstänka något annat än en klumpig rörmokare. Han fumlade något ögonblick med sitt kort, klev igenom spärren på ett så vanligt vis han kunde och mötte inte någons blick i mer än två sekunder, slog sig vare sig lätt eller tungt ner på en bänk och började fylla i en ruta sudoku i Dagens Nytt. Fullt normal, inte ens säkerhetsvakterna med alla sina år av utbildning skulle minnas honom. När hans mobil ringde såg han sig först förvånat omkring, mötte ett flertal personers blickar som gjorde samma sak som han, såg sig omkring. Efter att nyfiket vridit huvudet fram och tillbaka några gånger anlade han en min av plötsligt insikt, körde ner handen lite lagom våldsamt i sin jackas inre och slet upp mobilen. Med triumfen lysande ur ögonen tryckte han in den gröna luren och med gravallvarlig röst tillkännagav:
”Hej, det är Jarba.”
”Säg något mer jag inte vet, varför dröjer det så?”
”För att det tog tid att skriva klart texten.”
”Du behöver inte skriva en Bibel, bara förklara varför dem inte bör åka dit och ta sig en bättre titt.”
”Allt de kommer att hitta om dem åker dit är ett hål i marken… och kanske Döden i full färd med att ta ner sina rosa gardiner.”
”Akta dig Jarba, Döden kan inte ens stava till humor. Jag vill att du kontaktar Cistka.”
”Varför då?”
”…
”Vilken del i gör som jag säger eller åk tillbaka till barnhemmet har du missat?”
”Du är inte så snäll ibland, vet du det?”
”Det är… Janus. Han tycker inte om att du käftar.”
”Säger du det så, får jag väl tro på det.”
”Bara gör som du blir tillsagd Jarba, så kommer lönen in på kontot och du slipper vakna på den där bakgatan utan minne.”
”Ja, Janus.”
Samtalet bröts. Jarba funderade lite över det Grantor inte sagt. Varför skulle han väcka Cistka? Varför han och ingen annan var tvungen att göra det visste han. Men varför det alls skulle göras undgick honom skickligt i flera minuter innan han till slut gav upp och ägnade sig åt sudokun igen.
”Men du, du kan ju inte vara helt galen ändå.”
Jarba tittade förvånat upp men såg ingen. Han blinkade flera gånger för att försäkra sig om att linserna inte blivit grumliga.
”Det är ingen fara. Du är redan galen.”
Han suckade, det var Godheten. Den stackars förvirrade Godheten som inte visste var den skulle ta vägen efter att Janus fått fnatt och spärrat in Ondskan och all balans gick åt skogen. Synd bara att Janus fortfarande trodde han var perfekt och det hade och skulle fortsätta vara helt omöjligt att övertyga honom om vilken genomidiotisk idé det varit att spärra in Besten.
”Hej Heimlich, är din dag god?”
”Allt är gott sen jag träffade Henne.”
Den eviga henne, han pratade alltid om henne nuförtiden. Jarba var alltför trött för att ens höra på. Heimlichs läppar rörde sig men han hörde inget. Han nämnde aldrig något namn men Jarba var säker på att det bara var någon slags pervers fantasi han inte ville veta mer om. Vem Hon nu än var så hade Heimlich så många skruvar lösa att ifall det alls fanns något vett kvar så saknade Jarba kunskapen för att få något ur det. Så plötsligt slutade Godheten att prata, och försvann abrupt. Det var då insikten träffade honom som en diabolo slungad från nionde våningen i ett av Calis många höghus, Godheten hade varit en ande. Heimlich hade varit osynlig för att han var en ande, och sedan hade hans närvaro försvunnit på det typiskt plötsliga vis som alla andar drogs med. De försvann aldrig gradvis, det var alltid som en eld som plötsligt släcktes, ena stunden fyrbåk i nästa stund bara en rykande askhög. Om ens det. Godheten hade blivit dödad, det skulle inte vara möjligt. När Jarba för andra gången den timmen körde ner handen i jackan var det inte lagom våldsamt, det var väldigt våldsamt. Men just då brydde han sig inte om att smälta in, Janus måste få veta.

Drös skakade, flåsade och svettades ymnigt. Sedan påminde han sig morskt om att han var en ande, och att kallsvetten bara var en inbillning. Efterhand som den panikgripna fårskocken till tankar hade rusat klart och han förnuft var någotsånär sammanhängande igen fick han syn på Något. Detta Något låg fullkomligt stilla och sov under en hög med skräp. Det påminde svagt om en hund, men den långsmala nosen var också det enda som alls liknade en hund. Det släta, ögonlösa ansiktet var så främmande att det enda Drös kunde kalla uppenbarelsen för var Något. Resten av kroppen hade kanske kunnat bringa någon slags ordning i virrvarret av möjliga jordiska varelser, men i avsaknad på ledtrådar fick han anta att vad det nu var, så var det inte jordiskt, om ens från det här Universumet. Med erfarenheten från Siblis i färskt minne höll han sig så långt borta från Saken han alls kunde. Den verkade sova, men utan ögon var det svårt att säga någonting säkert, så plötsligt ryckte den till, vände sitt ansikte rakt mot honom och nickade allvarligt, varpå den bleknade bort. Drös satte sig tungt ner på trottoaren, det var för mycket på en och samma sak. Utan att tänka på det slöt han ögonen och somnade, helt utan att märka att han inte längre svävade över marken och att svetten på hans kropp var lika äkta som den varit när han fortfarande var en människa.