Och det är som om du är gjord av klister
jag kan bara inte slita blicken ifrån dig och
jag vågar knappast blinka
av rädsla för att du ska försvinna från mig
av förvirring för att jag varken vet ut eller in och kanske
kanske att du inte ser allt det här så som jag ser det
kanske att du tycker att det är helt okej
om du går
om du försvinner
bort från mig
bort från allt vi har och allt vi är

Och du, när stjärnorna slocknade i dina pupiller
när glittret upphörde att vara just glitter
det var som om himlen gick sönder
revs isär som en tygtrasa
gick av på mitten bara
och ner föll alla brustna hjärtan
som du lämnade i dina fotspår i snön
förra vintern

under dina fötter och alla dina små rödmålade tånaglar
gömmer sig våra hemligaste hemligheter
och samtidigt som du springer bort från mig
samtidigt som jag sträcker min vita och fula armar mot dig och du bara
undviker
precis då när du lyfter på hälen för att springa
för att rusa och för att försvinna
som så många gånger förr
så flyter hemligheterna upp till ytan
viskningarna når upp över vattnets ytspänning och ljudnivån
och decibelen
stiger så kraftigt att våra ömtåliga trumhinnor
bara ger upp
med en lätt suck som inte är så mycket en suck utan mer bara
en liten pustning
ett litet lätt moln som bara svävar förbi
för de orkar verkligen inte mer
inte längre
alrdig någonsin igen

precis som jag
jag orkar verkligen inte mer nu
inte längre
aldrig någonsin igen