Jag vet hur jag mår.
Och jag mår inte bra.
Jag sitter här i min ensamhet med okända människor omkring mig, och tänker på dig.
Hur dum får man lov att vara igentligen!?

Hur mår du igentligen, i vetskap att ja tycker om dig?
Hur mår du igentligen när du är med *henne* och vet att jag ser på?
Hur klarar du av igentligen att vända ansiktet till och inte se hur dåligt jag mår?
Hur kan du klara av att såra en själ så som du sårar min?

Varför vill du inte se hur jag gråter.
Kanske inte på utsidan,
men har du tatt en titt på insidan?