Innut i mig finns alla känslor i världen.
Det är outhärdligt,
känslan av att hjärtat växer flera nummer för stort
och pumpar ut skollhett blod,
ut i venerna,
färgar mig lätt rosa och får min hud att rodna likt rosorna som jag har odlat i mitt hår. Dom fäller sina kronblad över mina läppar,
trycker in sina taggar i hårbottnen,
får mig att ligga i fosterställning
och sjunga på alla prinsess sånger som spelas innanför mitt huvud.
Happily ever after,
klännigar,
kärleksförklaringar
och prinsar.
Jag sprättar upp sömmen på mitt upp skurna torso.
Det var länge sedan sist,
det var länge sedan att obducerade egenhändigt
och tog en titt på det där innanför Sofia.

Jag jag har byggt så flitigt på mig själv,
jag har byggt så flitigt på mig själv,
jag har byggt så flitigt på mig själv.

Förtrykt det jag igentligen är.
Jag är modern som sjunger sitt barn till sömn,
Jag är flickan som går vilse bland tomtar och sjöjungfrur.
jag är hon där i klänningen som dansar med prinsen på balen.
Mitt namn är Fia Plingplong,
jag springer barfota med askungen i salar av plexiglas,
jag odlar älvvingar under skuldrorna som Tummelisa,
jag får ett papercut med Törnrosa och faller i hundraårig dvala.
Jag är sövd,
I mig själv.

Jag vet inte varför jag inte låter såret vara öppet och spilla ut glittret och enhörningarna på parketten.

Men jag har byggt så flitigt på mig själv
Och cementen har stelnat.