Med Buddha i mina ögon
skrider jag mot verket
öppnar de dörrar som stulit
mina drömmar

entré

här kommer jag ridandes på min åsna
packad och glad, på två ben i en väldans fart

möter en gamling av sällan skådat rynkat slag

hörru, vart tog vägen, vägen
som skulle leda mig till moskén
där jag skulle avlägga mina löften
och min för länge sedan
döda kapten

den brann upp igår kväll
liksom resten av trofén
jaha, tänkte jag då får jag
väl vända mig till den goda fén

säg mig, åt vilket håll skall jag
nu vandra, vem skall bära mina drömmar,
vem skall mig nu lätta från min tunga skulderbörda

vandra upp mot bergen, där skall du finna att
genom de ögon du levt, råder ingen bot,
illusionens näste har byggt sig ett fäste
i ditt skatebo

med kapten på ryggen,
och skatebo som huvudprydnad
vandrar jag upp mot bergen

berget suckar och säger,
varför har du kommit till mitt berg
här har du inget att göra, gå ner igen

varför bär du dessutom på en kapten
och hela himlens problem?

vad skulle jag göra, vända hemåt igen?
låt mig här få stanna, vila i din boning
låt mig få avlägga alla löften,
som kom till efter en sorgefylld försoning

du brast då ut i ett dånande vrål som
skakade berget, och med en nysning
försvann min packning, jag var fri igen

så gå nu hem, min vän
inse din begränsning, du är inget
berg, inte en himmel, bara en flicka som
irrat bort sig i högmodigheten