Jag drack the för första gången idag
sen den andra maj, farfar.
Och jag började gråta.
Jag vet egentligen inte varför,
men tydligen gjorde jag det.
Saknaden av dig blev på något sätt
för stor.

Det smakade liksom farfar.
Men det smakade inte gott.
Jag har aldrig tyckt om det,
så det var inte på grund av dig det smakade äckligt.
Nej, det smakade ännu äckligare än vad det gjorde
när du gjorde det.
Du har liksom magiska fingrar.

Jag åt en farfars special macka idag också,
den smakate gott.
Men verkligen inte lika gott som när du gjorde den.
det var något i dig som gjorde allt gott,
för gott.
Allt du tog i blev bra,
kanske för bra.
För det gjorde FÖR ont när du lämnade oss.

Jag trodde inte att det skulle ta så länge att komma över dig,
men det verkar det göra,
För jag har inte ens kommit över dig ännu
och imorgon är det åtta månader sen du försvann
och då kommer världen stanna till
för att minnas dig,
för att gå sönder,
bara för en dag,
för att senare byggas upp i en månad till
och sen hoppas på att den aldrig mer ska gå sönder igen.

Jag hoppas och hoppas,
för jag vill inte att den ska rasa.