Han hade allt - manchesterkavaj, polokrage, snygga jeans.
Håret lite pojkaktigt ostyrigt,
lätt till ett leende som spred sig till ögonen,
ett manligt men mjukt kroppsspråk.

Och jag tänkte: Vilken jävla spya

Var och en fick sin beskärda del
av odelad, varm uppmärksamhet,
blev sannerligen sedd av de
glittrande, uppskattande ögonen

Och jag tänkte: Falsk som en trekrona

Så började han tala, med en låg, varm
välmodulerad röst med gott bukstöd -
Han läste en dikt som han visste
låg de flesta i auditoriet nära

och när han kom till slutet
var det faktiskt inte utan
att en och annan tår glänste
hos de mest lättrörda:

Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr!

Hans röst var så mjuk, så smekande
när han, efter en lagom paus, angav författaren:

Anna Maria Lenngren

Och jag tänkte: Tack gode Gud!!

Så fick jag ett ohejdbart skrattanfall
skrattade i ren ondska så att jag grät
(det har jag efter mamma)
och när jag kunde tala igen
sade jag att han var en stor jävla nolla,
tog bilen och åkte hem.