När hjärtat inte längre orkar bära
det som urskillningslöst föll ur våra händer
likt tidens dyrbara sand rann ner i timglaset
blottar själen smärtan tärd av sorgen
dryckeskärlet nu tomt och fylld av förväntan
att åter fyllas av livets längtan efter självet

som svalor flyger mot skyn
bleknar vingarna närmare molnen
och solen bränner likt fågel fenix
transformerar det som plågats,
ur det onda växer fram som tisslor ur snåren
en ny och skönare framtidsglans

själen fjättrad av skuldens bördor
släcker stjärnor mörk blir natten
men ur skymning och gryning föds nya rötter
och på jorden vandra nya framtidsfötter