jag har sett
denna dagen
den är som döden
distanserat närvarande
oupplevd
tills den sakta
stryper oss

ljuset förmörkas
stjärnor blir till stoft
det finns inget kvar
att fästa blicken vid
vi har
förflutit

allt är för tidigt
år av hopslingrade händer
avbrutna
kapade
det finns sår som inte läker

ord viskas ut
ekar tomt tillbaka
mot stängda ögonlock
en död pupill
svart
låter iris vara
skymd

hat av kärlek
förbannar allt som passerat
vill glömma
raderas
från sin existens
och de ömma band
som svepte oss
är nu kättingar
med hullingar
som korsfäster
allt vi var

....

varje ögonblick
av ånger
som jag håller
i min hand
blir tårar
att befläcka marken
trasigt glas
för mina fötter
att gå på

och hon
låter mig gå
hon har låtit mig
gå

men jag

kan inte

….

det är som att
långsamt
självdö
som att välkomna
livet
men stänga dörren

vi kan säga det
åter och återigen
men det är bara
ord
det finns inget sådant
längre

jag kan kyssa dina
fotspår
hur länge som helst
men dina
bittert gråtande
ögon
har vänt sig
bort

från

mig

och jag
kan inte
se dig värmas
av någon
annan

till slut
finns det
ett

slut