någonstans där bakom mina brustna revben,
ryktas det om en söndersprucken känsloscen.
djupt inom mig ligger ridån kvar bortglömd,
räddad av sjutton stygn men ändå dödsdömd.
till ett liv av smärta, sorg och frakturer,
i den kallaste av alla vintertemperaturer.
varför dog du och lämna mig ensam på jorden,
tårarna mina blockerar ut alla sorgeorden.
livet tycks ha tappat all sin glans och lyster,
hur ska jag kunna vara glad och inte dyster?
när du dog lämnade min kropp allt sitt mod,
du var min uppväxt, min familj, hela mitt blod.
I livet och döden - jag älskar dig fortfarande,
mina känslor för dig kommer bli livet ut varande.
Aldrig kommer du lämna mig eller mitt minne,
Vi är ett tillsammans i mitt huvud där inne.


Vila i Frid