Ångest

Den lägger sig kring hjärtat
likt maskrosfrön gör på katten
under den där röda hösten.

Den röda hösten då
Nätter spenderas i
ett yrvaket tillstånd

Hjärtat skriker efter närhet
Hjärnan skriker efter kärlek
Och i deras körsång
får själen ingen sömn.

Även om jag går i dödsskuggans dal
hade jag inte somnat, inte heller
bett till gud eller funderat på livet efter
jag hade tillägnat stunden de bortglömda
de som ville men aldrig fick

De som ville våga men aldrig
vågade strunta i konsekvenser


För en vacker själ syns inte på utsidan
Men dem känns, brinnande heta

På insidan.


På den där röda hösten
faller löv som startar orkaner
dem ligger där, helt stilla
gassandes i morgonsolen

Men det är ingen som ser
ingen som lyssnar
Och definitivt.
Ingen som käftar emot

För vem kan se träden,
När skogen skymmer?