I korta stunder av stillhet och sinnesfrid
står det klart att mörkret ånyo funnit mig
spunnit nätet av blodstrådar kring själen
en dödens väv svept runt ledsagarens axlar
han syns mig dock mer levande än någonsin

Jägarens kyla mig bjuds som bot mot värmen
ett frostrimmat glas på vars botten du drunknar
dricker dig torr mot nariga läppars blekröda hud
fyller mitt inre med aromer av tomhet och glömska
berusas bortanför din silverglans av hotande kärlek

Trohet svär jag dig i all evighet, nu som då
att följas åt i nattens jakt på förlorad ungdom
tänders vithet mot änglars uppspärrade blå
alfas oövervinnerliga styrka mot omegas list
svällande skriker vi oss hesa mot stjärnorna

Lystenheten kan inte hejdas av rodnande skam
gryningens annalkande förmår inte störa rytmen
i en dans lika uråldrig som vargmånens sång
ett triangeldrama med slutet som åskådare
när spegelbildens rödgråtna blick bleknar oss