Anneli drog nervöst i ärmarna på tröjan. Hon fick alltid skäll för att hon gjorde så hemma, Stina sa att hon förstörde kläderna. Anneli log snett. Hemma var ett ord hon fått lära sig använda, hon hade inte haft en hem på länge. Men nu bodde hon med Stina, Peter och deras dotter Moa. De hade verkligen tagit väl hand om Anneli, och lite som tack försökte hon kalla deras hus för hem. Hon visste att de uppskattade det.

Anneli hade precis börjat på sin nya skola och än hittade hon inte. Nu skulle hon till ett klassrum där hon inte hade varit förut och hon kunde inte se någon klasskamrat att fråga. Anneli drog lite till i tröjan och läste på skyltarna utanför klassrummen. Hon svängde runt ett hörn och saktade lättat ner. Utanför en klassrumsdörr stod flera av hennes klasskamrater. Hon ställde sig en bit bort ifrån de andra. Hon hade inte hittat några att ty sig till så hon kände sig fortfarande väldigt osäker. Men när klassen gick in och satte sig log några tjejer mot Anneli så hon satte sig bredvid dem. Hon var väldigt tystlåten när de frågade henne någonting så tjejerna slutade snart.

Efter skolan gick Anneli till skolans bibliotek. Hon hade börjat mitt i en termin och det var mycket hon var tvungen att jobba igen. Men det gjrode inte henne någonting. Hon kände sig inte riktigt hemma med Stina och Peter än och hon hade inga andra att umgås med på eftermiddagarna.

Anneli satt försjunken i skolböckerna när någon satte sig vid hennes bord. Eftersom biblioteket var ganska folktomt tittade hon upp för att se vem det var. Framför henne satt en kille och mötte hennes blick. Han hade svart, färgat hår och mörkblå ögon. Ögonen kantades också av svarta streck av kajal och fick färgen att se ännu mörkare ut. Han hade en vit tröja, svarta jeans och slitna skor. Anneli drogs direkt tillbaka till den tiden innan hon hade flyttat, innan allting hade gått fel. Då hade hon också sett ut sådär.
- Hej, sa killen och log.
- Hej, sa Anneli osäkert och log tillbaka. Egentligen ville hon ignorera honom och fortsätta skolarbetet. Men någontin fick henne aatt fortsätta möta hans blick. Kanske var det just kläderna och hennes minnen.
- Jag heter Daniel, fortsatte killen. Han hade ett glatt och lättsamt sätt att prata. Och en svag dialekt som Anneli inte kunde komma på vilken det var.
- Anneli, svarade hon. För första gången på länge kände hon att leendet var äkta. Men hon blev samtidigt nervös av Daniels öppna och granskande blick.
- Ville du något? Frågade hon och hoppades att det inte skulle låta för fientligt.
- Nej, men du såg ensam och intressant ut. Anneli log igen och bestämde sig för att tycka om Daniel. Även om hon hade förändrats mycket så längtade hon tillbaka till den tid då hon såg ut sådär. Och han kanske kunde hjälpa henne på vägen.
- Jaha, det säger du. Sa hon.
- Ja, och det finns inga andra intressanta människor på skolan så jag tänkte kolla ifall du verkligen var intressant. Trots att Daniel fortfarande lät sorglös kunde Anneli lätt höra ett stänk av bitterhet i hans röst. Och när hon tänkte efter skilde sig de flesta på skolan sig inte så mycket från varandra. De klädde sig ungefär likadant. Det var en sådan sak hon hade reagerat starkt på förut, men nu hade hon inte lagt märke till det.
- Och vad menar du med att vara intressant? Frågade hon. Daniel ryckte på axlarna.
- Jag vet inte riktigt, någon som tänker utanför ramarna kanske.
- Hur ska du veta om jag är intressant om du inte vet vad som är intressant. Anneli log och Daniel slog ut med armarna.
- Där ser du! Utbrast han och fick ett ogillande ögonkast från bibliotikarien. Så fortsatte han med lägre röst.
- Ingen här skulle svarat mig sådär, du tänker annorlunda. Anneli log ihop skolböckerna, hon hade bestämt sig för att Daniel var viktigare. Han var den första som hade fått henne att le på år.
- Är det verkligen så hemskt här? Frågade hon och nu log Daniel.
- Nej, det är bara människorna det är fel på, svarade han och Anneli log. Även hon fick ett ögonkast från bibliotikarien. Daniel lutade sig fram och viskade konspiratoriskt till henne.
- Följer du med härifrån innan vi blir utkastade? Anneli nickade och följde efter honom ut. När hon plockat ihop sina saker och de stod utanför skolan tittade hon på Daniel. Han gav henne en stark känsla av Deja vù. Hon kastades över ett år tillbaka i tiden. Men det hade hänt mycket under den tiden, minnen och händelser hon aldrig kunde utplåna. Hon drog i tröjärmarna och väntade på att Daniel skulle berätta var de skulle nu. Hon hade plötsligt släppt på kontrollen som hon tvingat sig själv att ha, fram tills nu.
- Vilket håll bor du åt? Frågade Daniel och Anneli pekade åt ett hål. Då började han gå åt det hållet och Anneli följde efter.
- Så, var bodde du innan du flyttade hit? Anneli blev kall inombords. Hon ville inte ha några frågor, hon ville inte berätta.
- Ett litet ställe i Småland. Det är ganska långt härifrån. Daniel visslade till.
- Ja, det är det verkligen. Varför flyttade ni?
- Här bor jag! Utbrast Anneli och pekade på huset för att avleda Daniel från hans fråga. Hon ville inte att han skulle fråga, men samtidigt ville hon inte säga hejdå.
- Vänta två minuter ska jag fråga Stina om det är okej att du kommer in. Sa hon och småsprang till dörren. Hon hittade Stina i Moas rum där de satt och byggde med lego. Stina tyckte det lät väldigt trevligt att Anneli tog med en kompis. Anneli misstänkte att både Stina och Peter hade varit oroliga för hur det hade gått för henne i den nya skolan. Anneli gick till dörren och vinkade in Daniel. Han kom in och hälsade på både Stina och Moa och småpratade lite om var han bodde och om han hade syskon och så. Han hade en lillasyster som bara var ett år äldre än Moa. Sedan gick de upp till Annelis rum. Hon hade sitt rum på den omgjorda vinden. Peter hade gjort rummet tills att hon flyttat dit och det var stort och luftigt. Anneli hade inte satt upp mycket på väggarna än, det var ju ändå bara hon som var där. De satte sig i en soffa som hon hade precis under fönstret.
- Vilken söt unge, snällare än min syster. Sa Daniel och log.
- Hon är inte min syster, sa Anneli utan att tänka sig för. Sedan hade hon kunnat bita av sig tungan.
- Jaha? Sa Daniel och såg frågande ut.
- Ja, sa Anneli dröjande. Men Daniel såg inte nöjd ut med bara det svaret.
- Jag bara bor här, Peter är min farbror, så hon är min kusin.
- Var är dina föräldrar då?
- Jag har inga föräldrar, sa Anneli snabbt. Daniel förstod vinken och frågade inte mer. Han förde lätt över samtalet till musik och de hade väldig lik musiksmak så de pratade om det i timmar. När Stina ropade att maten stod på bordet reste sig Daniel upp och sa att det var bäst att han gick hem. Han tackade artigt nej till Stinas fråga ifall han ville äta med dem. Så log han mot Anneli innan han gick. Hon satte sig och åt med en konstig känsla i kroppen. Hon hade bestämt sig för att inte berätta för någon varför hon hade flyttat. De vännerna hon haft innan som visste vad som hade hänt hade försvunnit och hon ville inte förlora fler vänner. Men samtidigt verkade Daniel kunna ta det mesta, han skulle kanske först.

Efter det umgicks de varje dag. De pluggade ihop och Daniel hjälpte Anneli att komma ifatt. De tillbringade varenda helg tillsammans. Antingen hos Anneli där Peter började skämta om att han fått en till tonåring i huset. Eller så var de hos Daniel där Anneli hade fäst sig väldigt mycket vid hans lillasyster Elin. De umgicks så tätt under hela terminen, och även när sommarlovet kom. Midsommar tillbringade de på en kulle. De drack läsk för Anneli hade bestämt sagt ifrån till alkohol och tittade på ungdomarna nedanför som dansade. Daniel ville inte vara med på sådana fåniga saker som han sa, och Anneli ville vara med honom. Hon hade letat i sina flyttlådor och hittat sina gamla kläder.

En kväll satt de och gungade. Det var sent så det var inga barn kvar i lekparken. Men sommarnätterna blir aldrig riktigt mörka så de hade ingen lust att gå hem. De satt tysta och gungade fram och tillbaka. Anneli njöt av tystnaden, av att bara kunna vara.
- Skär du dig? Fdrågade Daniel plötsligt. Det hördes på hans röst att han hade samlat mod länge för att fråga. Anneli gav honom ett snabbt ögonkast och tittade ner i sanden. Sedan han hade frågat var hennes föräldrar var hade Daniel inte frågat någonting om Annelis familj eller bakgrund.
- Varför tror du det? Försökte hon slingra sig. Även om hon på ett sätt ville berätta allting för Daniel, nu när hon hade chansen.
- Du döljer alltid dina armar, med långa tröjor eller armband. Anneli log lite för sig själv. Hon var lite glad för att Daniel frågade, att han hade märkt något.
- Jag gjorde det bara en gång, men det blev så fula ärr av det. Sa hon och drog upp ärmarna för att visa Daniel. Ärren syntes tydligt även om Annelis handleder inte var så solbrända som resten av kroppen, de lyste som vita streck. Daniel strök fingarna över det ena, så mötte han Annelis blick.
- Varför gjorde du det? Anneli kunde komma hundra svar till den frågan, men de flesta var långa och krävde långa förklaringar. Så hon valde ett kort och enkelt svar.
- För att jag ville dö. Hon kunde se och höra att Daniel ryckte till. Kedjorna till gungan rasslade till. Men han släppte inte hennes handleder. Så mötte han hennes blick. Det såg ut som han letade efter en bättre förklaring i hennes ögon.
- Varför flyttade du hit egentligen? Frågade han. Anneli satt tyst i flera minuter innan hon hade samlat nog med mod för att berätta.
- Jag bodde med min mamma innan jag flyttade hit. Pappa stack någon gång när jag var liten, han klarade inte av mammas sjukdom. Anneli hade gärna velat vända bort huvudet så hon slapp möta Daniels blick. Men han höll fortfarande hårt i hennes handleder.
- Hon var manodepressiv. Vissa perioder låg hon bara i sängen och åt ingenting på flera dagar. Andra var hon helt knäpp. Hon kunde ta alla pengar vi hade och åka och shoppa. Eller så köpte hon en resa på en lyxbåt eller något. Anneli började gråta när alla minnen kom tillbaka.
- Hon gick på flera mediciner och en dag svalde hon alla på en gång, hon var död när jag kom hem från skolan. Anneli försökte få ordning på tårarna men det gick inte. Förutom de psykologer och kuratorer hon fått träffa, och hennes faster och farbror var det ingen som visste vad som hade hänt. Daniel torkade bort några av hennes tårar och lutade sin panna mot hennes.
- Kort därefter försökte jag ta livet av mig, då blev jag inlagd på en psykiatrisk klinik. Sa Anneli och gjorde sig fri från Daniel. Hon tog ny fart på gungan.
- De visste inte riktigt var de skulle göra av mig så jag flyttades runt lite i tillfälliga fosterhem. Pappa ville inte ha mig, han kontaktade mig aldrig. Men min farbror ringde, så fick jag komma och bo hos dem. Anneli kände hur vinden torkade bort de sista tårarna, hon försökte le mot Daniel. Han satt still i sin gunga och såg blek ut.
- Varför har du inte sagt något förut för? Stammade han fram. Anneli stannade gungan.
- Du kunde inte gjort någonting, min mamma är död. Och ifall jag berättat tidigare kundwe jag inte vara säker på om du verkligen var min vän eller ifall du bara tyckte synd om mig. Daniel tog fart på sin gunga.
- Jag visste inte att det fanns en sjukdom som hette manodepression, sa han efter ett tag. Anneli tog ny fart på gungan, så berättade hon olika saker som hennes mamma hade gjort. Daniel lyssnade och frågade. Ibland kunde han inte dölja hur hemskt han tyckte det var. Men Anneli pratade på. Hon kände hur en tyngd släppte från hennes axlar. Hon tänkte på kartongerna som stod på vinden där hemma. Alla de kläder och saker som hon inte orkat ta tag i. Där låg kläderna som vittnade mo en annan stil, om Daniels tid. I morgon skulle hon ta ner dem. Hon var beredd att gå vidare. Hennes mamma skulle inte tyckt illa om att hon var glad. Och nu var hon inte ensam längre.