Du har dom där ögonen som ser rätt in i en. Och jag ser, i ren förvåning, att dina ögon är ju inte bruna. Dom är skogsfärgade, dom är plättar av rostiga barr, vilande under tunga grenar av julaftonsdoftande granar. Det vore skam för universum att kalla dina ögon bruna. Det är som att kalla himlavalvet tom av färger i skymningen. När denna sidenkappa av purpurnyanser smeker solens mattkanter och får bakgrundspappret svälla i känslor. Tänker jag på dig, då och allt tid i mellan. Du har fångat mig i huden över bröstkorgen, jag hatar dig för det, du får inte fånga mig sådär. Jag blir rädd. Jag blir fruktanvärt skräckslagen av mig själv. Det är inte normalt, det är inte normalt att vara så ytterligt fulländad på alla sett. Nästan sjukligt. Hur i hela världen naglade du fast dig själv mellan blodåndrorna i mina ögonlock? Jag såg en måne häromdagen. Jag tittade upp och såg månen titta ner på mig. Spontanreaktionen splittrades då ut mellan de inre organen, och jag burrade upp mig likt en katt och gick med varsamma steg runt diafragman. Den var så vacker. Gråavita moln lystes fortfarande upp fast att det var sent, skapandes en broderi liknande effekt med stjärnor lysande igenom. De molnen som svepte närmast månen fick en blandning av gröna och rödbruna färgskiftningar och cirklade i lätta vindar runt denna vita glasplatta. Det var ett öga. Det var ett öga med plättar av rostiga barr, vilande under tunga grenar av julaftonsdoftande granar. Hur vågar du associera dig fast vid allting vackert.