Gångarna tycktes oändliga. Shoppinglistan låg kvar hemma på diskbänken. Jag irrade omkring och försökte komma ihåg vad jag skulle ha. Löjligt egentligen, eftersom jag skrivit listan själv bara timmen innan.

När jag erinrade mig något som stod på listan var jag alltid i motsatta änden av varuhuset. Kom jag ihåg gurkan fick jag strax återvända efter morötterna. Logiken var borta, irrandet totalt och situationen övermäktig. Jag ville bara sluta gå - ge upp totalt - sätta mig pladask i gången, luta mig mot hyllan med kattmatsburkar och blunda bort hela världen.

Till slut kom jag igenom kassorna och ut på den stora parkeringen. Med tunga kassar gick jag upp och ner längs parkeringsgatorna. Var stod nu bilen? Hur kunde jag glömma bort var jag ställde bilen? Som om det inte räckte började regnet falla lätt från den genomgrå himlen. Förvirrat och uppgivet vällde en bön upp inom mig - "Snälla sluta nu, jag orkar inte mer. Ge mig kraft!"

Som svar hörde jag en lätt road röst inne i mitt huvud som sade; "Räcker det här?". Förvånad tittade jag upp. I samma ögonblick sprack en liten molnglipa upp och solen trängde igenom regndiset.

Orden och solstrålarna fick mig att le. Ett leende som räckte ända hem.

Och faktiskt, så finns det ännu.