Med åren har jag insett att det mest tadelvärda som kan tillskrivas en infödd människa i detta land är att vara skåning. En sådan är oduglig till det mesta utom att vara dryg och tro sig om att veta mera. Dialekten anses av mälardalens folk, västgötar, gotlänningar, västmanlänningar och pitebor samfällt som ett ohyggligt vrövel, grötigt diftongerat och framförallt försett med de föraktliga tungrots-ärren. Av någon anledning upplevs dessa inte alls som särskilt pinsamma när de ingår i franska språket - \"Non, je ne regrette rien\" - tänk dig den sjungen med uppsvenska r-ljud.........
Jag läser Samiska syrsans tänkvärda och roliga text \"Skåning i kalvfållan\" och även ur den kan man utläsa den folkliga övertygelsen om att skåningar skulle, eller kanske borde, vara extremt odugliga i allmänhet och när det gäller hanterandet av en lasso i synnerhet - jag tror för min del att skicklighetsskillnaden är marginell när det står mellan exempelvis skåningar och östgötar. Samtidigt är det påtagligt att detta förakt på intet sätt är ömsesidigt - det finns ingen speciell motvilja i Skåne mot vare sig samer, dalmasar eller göteborgare, men eftersom alla dessa talar med tungspets-r måste de först inför den klentrogne skåningen bevisa att de inte är stockholmare - sådana har dessvärre att kämpa mot ett hårdnackat misstroende grundlagt under den gruvliga försvenskningen för 350 år sedan. Den samiska kulturen blev grymt undertryckt och bestulen av den svenska staten - för dessa övergrepp kvarstår en oreglerad skuld hos samhället, dock rimligen minst i den skånska del som faktiskt tillhörde ett annat land fram till mitten av 1600-talet.
Sedan är det en annan sak att skånsk provinsiell stolthet kan vara svårsmält även för infödde: \"Visst gläds jag vara svensk ibland, men jag yvs att vara skåning\"....