Under nakna kvällars hågkomster

väcks de ögonblick

då skymningen var vår

och tiden tillät påhitt 

              och lekfull improvisation

och vår munterhet

              bromsade tiden ett grand

vi vandrade längs havets stränder

visste vad den andra tänkte

långt innan orden uttalats

fann närvarons spänning

i varje stund av samvaro

så gick åren

och rader av framtidsdagar

blev till minnens imperfekt

och vi fann tillbaka

till varann

under sena kvällars promenader

när vi åter talade om allt

och ingenting

kanske stannade inte tiden helt

men den hejdade sig nog ändå

en aning

© Birgitta Wäppling, 1 februari 2008