Nu glider fågelsträcken sakta bort
och regnet väter trädgårdar och stenar.
Jag längtar efter vårens återkomst
i detta landskap där allt försvinner.
Där tidens strömmar sveper med sig allt
och låter det förmultna i sin spegel.

Jag vandrar ned till havets salta spegel
du stod här ofta med din längtan bort.
Jag önskar att jag kunde förändra allt
och förankra din själ med tunga stenar.
Fast minnet av dig sakta försvinner
ber jag gång på gång om din återkomst.

Men det blir ingen mera återkomst.
Jag har dig inte mera till min spegel
som förankrar mig när jag försvinner,
som seglar mig hem när jag strävar bort,
som minns min barndoms stränder och dess stenar.
När du gick ifrån mig tog du med dig allt.

Vad är det då för mening att utstå allt?
Att ensam vänta vårens återkomst
och ensam släpa sina dystra stenar?
Så krossas tillvarons stora spegel,
den sista tunna grönskan vissnar bort
och varje dag är en dag som försvinner

Det finns en värld där inget försvinner
sa du, där jord och minne sparar allt.
Där är man hemma, längtar aldrig bort
och väntar ej den dödes återkomst.
Där finns det ingen sönderslagen spegel,
där multnar inga löv bland dina stenar.

Min saknad börjar likna tunga stenar,
det är en tyngd som aldrig mer försvinner.
När jag ser mig själv i min smala spegel
finns bara skuggor, slöjor, det är allt.
Jag tror ej mer på glädjens återkomst
hur kunde någon som du längta bort?

Du längtar bort och reser gravstenar,
du lovar återkomst men försvinner,
du ger mig allt, och håller upp en spegel.