Jag brukade se honom när jag gick till jobbet. Varje kväll var det samma väg till den roströda baren där jag stod och serverade någon redlös vandrare som bara råkade ha vägarna förbi, eller de klassiska stamkunderna som lämnats av sina fruar och snubblat precis när de upptäckt att världen låg för deras fötter.
De brukade kalla honom för old John Doe. Han var en gammal krigsveteran och hade tilldelats purpurhjärtat när vietnamkriget var slut. Men det var det ingen som tänkte på nuförtiden. Alla såg honom som den utstötte förunderliga gamla mannen som gick och plockade provinsrosor i parken. De försökte alla undvika honom och kom han på tal så var han någon \' man inte skall beblanda sig med\'.

Han gick där i parken varje dag. Vare sig regnet öste ner över hans fårade ansikte eller solen sken in i hans blekta blå ögon.
Ibland brukade han gå med famnen full av de vackra provinsrosorna. Han höll dem ändå tills de vissnade och föll sönder i hans armar, då kastade han dem över sig och lät dem falla likt glömda minnen över hans axlar, över hans huvud och ner mot den kalla marken. När han tyckte tiden var den rätta spred han de nyutslagna rosorna omkring sig och lät de sista solstrålarna falla över honom och rosorna, som om han utspelade en inre monolog i sitt hjärta.
Som om hans brödrer från kriget kanske satt där med honom, i de sista varma strålarna och önskade sig bort från Vietnams djungler. Men det var ingen som visste vad han tänkte.

En kväll, som tillbörjan var lika dan som de andra, såg jag honom ligga på det mjuka gräset i parken med rosorna spridda omkring sig precis i den stund när solen började gå ner.
Jag fortsatte mot baren och in i det tysta mörkret. Det satt några dystra förstenade män i de dunkla hörnen. Det var lugnt den kvällen, alla satt i sin egna tystnad. Så plötsligt öppnades dörren och solens sista strålar lyste in som om hela himlen bränts upp och världen fallit ner. En man steg in i rummet. I hans högra hand lyste det en mörkröd stor utslagen provinsros, i hans vänstra hand höll han en rosenkvist med en ännu inte utslagen vit knopp.
Han stegade fram och slog sig ner vid en av de förfallna barstolarna.

- En whisky on the rocks om du är så vänlig, sa han och tittade upp.
Fumlande gav jag honom whiskyn och tittade på honom.
Hans ögon var av den blåaste färg jag någonsin skådat, blekta av solen och trötta av själens hunger.
- Vet du om ? sa han
- Att världen någon gång kommer gå under. Då spelar inte purpurhjärtan eller provinsrosor någon roll. Men ikväll, kära du, kommer inte världen gå under. sa han och tittade likt en vis man rakt in i mina ögon.
- Det finns inte många som förstår, inte många som vågar känna.
- Vem är du ? frågade jag honom, kanske i en lätt arrogant ton.
- Vem jag är spelar en natt som denna ingen roll, vem jag var spelar heller ingen roll. Det kommer en tid då man inser att människor inte behöver veta vem man är. Allt för mycket har fallit i glömska för mig, det är svårt att vårda de minnen jag så länge hållt kära. Jag minns knappt namnet på brodern jag stred bredvid.
Hur kan man glömma någon som man skulle gett sitt liv för, som skulle gett sitt liv för dig ? Minnen var allt jag hade, men nu börjar även de blåsa iväg från mig som pudersnö i vinden.
Hans blå ögon såg trötta ut.
- Jag känner dig inte, men du skall veta att varje gång jag går mot den här baren tittar jag bort mot parken och ser dig och rosorna där. Jag önskar jag också kunde ligga där i det sista solskenet med rosorna omkring mig och inte bry mig om vad människor tänkte om mig, sa jag.
- Då tycker jag att du skall göra det, jag vill också tacka dig för att du värmer en gammal mans hjärta. Det är inte många som skulle ta sig tiden att prata med en som mig.
- Förvildad och förvrängd av kriget tror dem att jag är. Det är synd om dem, som inte kan ta sig tid att beskåda en provinsros.
- Glöm inte att beskåda dem, även om det bara är för en kort stund. sa han och log.

Old John Doe kunde le precis som vilken annan man som helst. Han hade kämpat i ett krig vi målar av och hyllar med krigsmonument.
Men inga monument hade rests över honom. Han hade sett sina vänner och stridskamrater dö. De enda som han haft bredvid sig när han löpt genom den hårda terrängen.
Han hade ett stort ärr rakt över kinden och hans hår var rufsigt och svart.

Med ett vemod i kroppen ställde jag frågan jag tänkt på hela kvällen och hela natten.
- Vad är ditt riktiga namn ?
Hans ögon lös till och fylldes av tårar.
- Under den tiden som jag vandrat i den här parken, då jag har plockat rosorna och spritt deras blad, låtit dem bli ett med jorden igen, sett hur sommar går till höst och septembernätters kalla vindar blåser hårt omkring mig, så har ingen någonsin frågat mig om mitt riktiga namn.
- Tack, kära du. sa han, utan att besvara min fråga.

Han tog sin utslagna mörkröda ros och satte den i fickan på sin blekta skjorta. Den hade nästan vissnat och de yttersta bladen började sakta dra sig neråt mot stjälken. Han tittade upp mot mig, fattade min hand och tryckte den hårt.
Sen reste han sig upp och gick ut.
I min hand såg jag den vita ros som ännu inte slagits ut.
Helt stum gick jag ut igenom dörren. Gryningen var nära nu och man kunde se hur himlen skiftade till en orangebrytande soluppgång och fåglar började flyga längs molnens formationer.
Parken var öde. Old John Doe var inte längre där. Bara de gamla provinsrosorna som lyste i solens första strålar.