I ett rum av fönster låg ett köttlöst, könlöst ansikte. Det spände sina smilgropar in i mina ögon och nickade allvarligt.
\"Du förstår att vi är aldrig den människan vi tro oss veta, vi är blott ett minne av det som utvecklades ett ögonblick tidigare. En blinkning är ett nytt andetag, varje andetag följs av utandning och en upprepad blinkning. Om vi inte stirrar, att nagla sig fast i tiden och fotografera in allt bakom ögonen. Du förstår väl, du är inte du förren du lärt dig att springa en sekund före dig själv.\" Rummet blev tyst, en pinsam tystnad. Jag korsade benen och knäppte fingrarna.
\"Konjak och purjolök\" svarade jag, för det är bättre att inte förstå någonting alls än att låtsas.