På sängkanten sitter en ung man och halsar sakta ur en dunk med hembränt. Han har tårar i ögonen men ler likväl. Han vet att snart är lidandet slut, snart får han vila i all oändlighet. En klunk till och munnen vattnas av den starka drycken.
Han är klädd i sin studentkostym, någon storlek för stor för han har inte ätit riktigt på flera veckor. Sängen är nybäddad och huset städat ner till bottnen, många långa timmar har han legat på värkande knän och skrubbat rent golvet från snusfläckar och annan ingrodd smuts. Han ställer sig ostadigt upp och går sakta genom hela huset, ser till så allt ser rätt ut. Hans katt ligger död framför kakelugnen, kvällen innan spetsade han kattmaten med krossade sömnpiller och satt sedan med det döende djuret i famnen. Han tänker för sig själv i fyllan att om det inte varit för den uppenbara stelheten i kattens lik så hade själva bilden av djuret liggandes framför en sprakande eld varit ett vackert julkort till hans åldrade mor.

Han skrattar uppgivet och går upp på övervåningen där han sätter sig i den vackra länsstolen han fick av sin far för så många år sedan. Han försöker minnas vad hans far sagt till honom när han kommit uppkörandes och ringt på dörren med stolen bakom sig och ett brett leende i ansiktet. Han ger upp och tar fram ett cigarettpaket ur kavajfickan. Han tänder en cigarett med en förvånansvärt stadig hand och lutar sig tillbaka.

Han tänker sig tillbaka till den där kvällen för tre-fyra år sedan när han träffade Maria. Det var på ett hotell uppe i de svenska fjällen. Båda två hade vart där på skidsemester med sina familjer, men snabbt tröttnat på den gemytliga stämningen och barnagråten från deras syskonbarn och tagit sin tillflykt till hotellets bar. Maria hade druckit ett fint franskt rödvin. Sakta sippandes och med en tacksam min hade hon tittat upp när mannen gått fram till henne och frågat om hon ville dansa.

Deras förhållande hade varit stormigt, men väldigt passionerat. De hade grälat ofta, men alltid slutit fred i sängkammaren och älskat lidelsefullt natten igenom. Ända fram till den gången då mannen kommit hem stupfull från krogen efter ”en after-work öl” som han sluddrat till förklaring. Han stank av Chanel No 5, kläderna i oordning och ett utsmetat läppavtryck på skjortkragen. Maria hade inte sagt ett ord utan bara tagit sin mobil, klappat katten och sen försvunnit ut i natten.
Mannen fick aldrig mer träffa henne igen, för på vägen hem till en väninna hade Maria frontalkrockat med en taxibuss och avlidit omedelbart. Det sa i alla fall polisen som dagen efter hade ringt på ytterdörren och med spelat medlidande i rösten meddelat att Maria var död.
Mannen bröt ihop totalt och till Marias begravning kom han klädd i smutsiga kläder och orakat ansikte. Marias familj hade vägrat tala till honom och han hade gråtande sprungit ut från kyrkan. Var det redan 4 månader sen?

Mannen känner en stark smärta i högra handen och dras abrupt in i verkligheten igen. Cigaretten har brunnit ner till botten och bränner honom på fingrarna. Han fimpar den snabbt och går ut till badrummet för att svalka fingrarna. Inne i badrumsskåpet där han letar efter ett plåster hittar han en bortglömd nagelsax och kommer ihåg att han inte skrivit något avskedsbrev. Han för undan slipsen och lägger den över axeln, knäpper upp sin vita nystrukna skjorta och ser på sig själv i spegeln.
Med den vassa nagelsaxen står han framför badrumsspegeln och med tårar i ögonen karvar han spretigt in ett enda ord i bröstet. Genom huden, köttet och fettet skär han in ”Förlåt”.

Med fötterna dinglandes en halvmeter över trägolvet och ett sista kämpande andetag är det inget som mannen ångrar. Han önskar bara att han kunde fått se sin Maria en gång till.