Jag är galen. Det är inget nytt eller konstigt med det, alla är det nu för tiden och är de inte det så önskar de att de var det. Men jag är det. I have nothing left to wish for.

Lakanen känns underligt kalla mot min hud. För bara en sekund sedan var de kroppstempererade men nu är det som om istiden har flyttat in i mitt sovrum. Jag ligger blickstilla under täcket och kikar ut. Runt mig tornar ett hav av kuddar, täcken och filtar. Nallarna sitter på sina omsorgsfullt tilldelade platser i sängens inbyggda hylla, precis under klockradion som inte fungerar och aldrig kommer att göra det för jag kommer aldrig, aldrig att bemöda mig med att laga den. Jag stirrar stint (och aningen misstänksamt) på nallarna en stund men de varken rör sig eller avslöjar några känslor. Jag kommer plötsligt att tänka på att all den vräkiga, röda sammeten som sängen är inbäddad i påminner om en livmoder och det gör mig illamående men lugnar mig också. Jag har inte valt den här inredningen men jag finner mig i den ungefär som man finner sig i att bära gräsligt fula träskor vid en släktträff för att en gammal omtänksam släkting har köpt dem vid ett besök i Dalarna. Spegelbordet vid sängens högra sida är belamrat av fotografier, stearinljus, smink, gummisnoddar och salvor för olika åkommor som jag inte lider av men finner en pervers njutning i att tillskriva mig själv. Bedövningssalvan som min bästa vän fick efter att hon gjort abort till exempel. Jag behöver inte bedöva mitt underliv men jag gillar det. Det är som att ta semester från ett tråkigt jobb man har. Över fönstret hänger en gammal batiksari. Den är orange och passar ytterst illa till allt det sammetsröda men jag har ännu inte kommit mig för att spendera pengar på en gardin så den hänger där den hänger så länge.

Från vardagsrummet hör jag min sambos muntert berusade röst när han pratar i telefon. Jag spetsar öronen för att höra vad han säger. Jag vet att han ringer long distance fast han lovat att inte göra det, vi har inte råd med alla hans samtal till the Motherland så fort han fyllnar till. När jag påpekar detta ler han pillemariskt och säger: ”Du kan inte bestämma över mig”. Och det har han ju fullständigt rätt i men jag vägrar acceptera det. Han skrävlar för lyssnaren på andra sidan om hur bra han har det, hur mycket han älskar sin fru. Jag hatar honom. Jag hatar honom så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av allt hat som fyller min kropp som vattnet i en tryckluftskokare. Jag funderar på vad som är bäst att göra i situationen. Jag vill slå honom på käften, slänga något vasst i ansiktet på honom, sparka hårt på hans knäskålar, gröpa ur hans ögon ur sina hålor. Jag borde möjligen resonera med honom men hur mycket nytta gör det att resonera med en människa som knappt kan stå upprätt? Jag funderar på vilket råd min psykolog hade gett mig om jag kunnat ringa honom nu, vilket jag inte kan eftersom det är mitt i natten och telefonen är upptagen, vilket ju är hela jävla problemet i ett nötskal, men min hjärna vägrar hitta konstruktiva lösningar. Jag har helt enkelt förlorat all logik. Jag tänker på att banka huvudet i väggen tills jag svimmar, spruta ner badrummet med blod eller ta en överdos men jag vet att det skulle förvärra situationen. Allt det röda i rummet känns påträngande, som en uppmaning: gör något. Nej, säger en liten snusförnuftig del av min hjärna som jag helst inte vill kännas vid just nu. I vardagsrummet fortsätter telefonsamtalet med min sambos sluddrande skryt.
”- Jag ska bli pappa” säger han i luren och skrattar förnöjt åt den andres kommentar.
Jag tar död på barnet, tänker jag. Då ska du väl fatta att jag menar allvar.

Så fort tanken slagit mig, verkligen slagit mig, bokstavligt talat, vänder jag mig om i sängen och spyr rakt över en mini-version av Nalle Puh som av okänd anledning trillat ner från sin plats på hyllan.

Jag är galen. Jag är det.