Jag har ett stort bekymmer,
all ilska som mitt livet rymmer.

Jag har alltid sträcker ut min hand,
men jag når aldrig till fram

När jag försöker så blir det oftast nåt fel,
men det kanske fattas en del.

och när tror att jag kommit ända fram,
får jag en knuff tillbaka med tårar och skam.

Jag blir som vanligt ensam igen,
lovar att aldrig ska försöka något mera igen

Ska livet verkligen vara så här,?
Att bara ha storta besvär.