Borta, ja jag är borta nu. Letar efter igenkännbara saker,
ett halsband, en fjäder, ditt sneda pekfinger
som aldrig blev sig likt efter mopedolyckan.
Ett oläsligt vykort ligger i innerfickan,
de blyertstecknade bokstäverna är utsmetade.
Jag fantiserar ihop vad som en gång stod där.


*


Mannen bredvid mig säger något
och pekar på en soptunna.
Det tar ett tag innan jag förstår att det bor någon där,
en hel familj faktiskt.
När jag svarar är soptunnan redan borta.
Ett stort köpcentrum breder ut sig. Ända in i himmelriket tänker jag
medan jag ser utsträckta händer röra sig genom luften,
ut och in som rytmisk dans.
Det är som att min vita hud drar dem in, in i allt jag har.
Allt jag tror mig behöva.


*


Jag har börjat bära gevär.
En rädsla jag inte kan gömma.
Som barn hade jag ett i plast.
Siktade på pappa, pangpang, varje gång
han vände sig ifrån.


*


Dricker kaffe på en bar. Här finns fler människor
än någon annanstans.
Här finns så många som tycks vilja mig något,
som ler och höjer sina glas mot mig.
Rutorna är smutsiga och i det svaga ljuset
kan jag plötsligt känna mig lugn.
Och så otroligt lik dig när jag vänder mig ifrån.
Blickarna följer längs med ryggen.
Jag får en känsla av att vara vacker.


*


Lutar mig mot marken, tänker på hur jag såg dig då.
Fingrarna över asfalten, den klibbiga massan, svartglittrande.
Tänker på dig, att det var ett tag sedan sist,
pangpang, som du vände dig ifrån.