Hon stod vid dörren
och tittade i tittögat


vid hissen stod den
som nyss stängt dörren


en främmande människa
som hon kanske aldrig
skulle återse


det där som ibland
gjorde att man tyckte
att livet var konstigt
smög sig på henne




den främmande
hade lämnat efter sig
en mild doft av något gott
minnet av ett par vänliga ögon
och en röst sprungen ur rötter
långt härifrån



i två timmar hade dom vistats
under samma tak
inte mycket hade blivit sagt

den främmande hade städat
burit bort sopor och gått
och handlat


en kort stund medan den ena
skrev hade dom suttit vid
samma bord




nu när hon stod där vid tittögat
kom hon på att hon borde vara
trevligare och mer tillgänglig
prata och bete sig som vanligt folk





Trött satte hon sig vid bordet
och kände sig både snål och snorkig
som bara fick ur sig tack för hjälpen


hur lång kunde vägen mellan människor bli
det var vad hon undrade över en vårdag
när ensamheten skavde mot själens sårskorpor