På en buss till ingenstans
Där sitter jag
Musiken ljuder i mina öron
Han sjunger ”this is the end…”
Och jag tanker att det är fel. Så fel.
Och jag stänger ögonen för att fara iväg.
Bort. Dit du inte varit. Eller kommer.
Bussen saktar in.
En liten kvinna med hatt kliver på
Hon betalar och säger till chauffören;
”till evigheten tack”

Med blicken följer jag hennes steg
Och ser att hon tittar på mig
Vad tänker hon på?
Inte vill hon väl sitta bredvid mig...
Nej nej. Inte då.
Men bakom mig slår hon sig ner.
Och under hela resan hör jag hur hon
viskar små ord i mitt öra
Tystnad. Skratt. Gråt. Hej. Lyssna.
Hör på det tysta. Det leker med oss.
Men vi sitter båda tigande.

Utanför flyger världen förbi.
Gula rapsfält, och blå linfält.
Då och då en stuga.
Jag hör orden i mitt öra.
Underbar. Ful. Svart. Grön.
Ska det betyda något?
Hon viskar i ord.
Det. Har. Ingen. Betydelse.
Det. Betyder. Allt.

Jag vänder mig om för att le.
Men ingen sitter där.
Finns hon inte?
Den underbara med de blå ögonen..
Jag vänder mig tillbaka.
Orden kommer igen.
Ögon. Blunda.
Ingenting. Är. Allt.