som björkens fuktiga näver runt stammen
känns den vrålande björnhonans
kraftfulla galopp genom skogen
mot mig
mot mig och alla dessa självdestruktiva
tankar utspridda i halvcirklar
med sarkasmers saltkorn
mot gommen och näshålan och ironin
och näshålan invändigt fladdrande
efter sockerrör
och en machete i handen på ett
bränt barn
där lukten och smaken av lyckan
och framgången inte stinker
men luktar och tränger in hit
men inte längre