Det måste vara det ögonblick vi förstår
hur små vi är som vi inser;
Det är dags att lämna slagfältet
och sänka våra envisa vapen

I betraktarens ögon är vi alla
vilsna i en alldeles för stor skog,
men vi vill aldrig sänka oss till den nivån
då vi ställer oss och kramar ett träd

Vi fortsätter att kämpa mot
osynliga fiender med vässade klingor,
som vi tvekar att använda av rädsla
för att fienden ska slå tillbaka

Så vi håller hårt i svärden, böjer
oss inte för metallens tyngd:
Höjer det och siktar mot
vår fiendes blottade strupe,

för vi vill visa oss modiga
Vi vill vara starkast och uthålligast,
trots att djävulen på axeln skriker:
Du är liten! Du är värdelös! Du är ensam!

Det måste var det ögonblick vi förstår
hur små vi är som vi inser;
Det är dags att sluta slåss och
krama de träd som behöver oss mest