Vi

från salarna

ett och två och tre och fyra 

kommer ihop 

oss

runt maten
mellan ronderna
mellan blodproven
garvar vi våra skinn
mot sjukdomarna
med skämt och vaga vitsar
sagda för att stå ut
med vetskapen
att ingen bli frisk
från det vi har

Men vi lär oss

av varandra

hur vi gör prognosen

tam, ofarlig

Allt från 
'jag tar inte min sjukdom på allvar'
till, 'nu levar jag nästan normalt'
fast livet är en enda serie rutiner 
och klockan tickar mot nästa insulinalarm

Vi kommer ihop oss

men vid varje måltid

saknas ett ansikte

som åkt hem eller gått bort

och strömmen av nya

är det enda konstanta 

i en oföränderlig

diagnos