Som en osalig ande vandrar hon fram och tillbaka
som ett vitt lakan
i sin anskrämlighet
Det absolut blekaste jag vet

I sin svarta svepning lyser hennes hud vitare än vitast
som en snövit
i väntan på sin prins
Det absolut naiva som finns

Som en löpande benig nymfett redo till språng
likt en hydra
hungrigt suktande efter mer
Det absolut våpigaste jag ser