Det är bara en sådan där härlig dag. En sådan där dag där allt känns så bra. Då när det bara känns så rätt att följa den där stigen. Följa grusvägen, svänga vänster, in i skogen, efter stigen, känna doften av gran, mossa, lerig mark och lyssna på bäckens porlande och fågelkvitter.

Grenar sveper mot dig och sprättar till när du går förbi. Marken är fortfarande lite sank så ibland hoppar du sicksack över stigen för att slippa blöta ner fötterna. Fjolårets löv ligger kvar dränerade på färg och de nya löven har börjat knoppas på grenarna och anas, små, skrynkliga och gröna. Solglimtar skvittrar ner sitt ljus mellan trädgrenar och när du ser upp mot den blå himmelen ser du barrträden avteckna sig mot det oändliga. Den absolut vackraste bilden man kan se.

Dina fötter placeras träffsäkert på stenar och rötter på den svagt uppåtlutande marken. En långsam klättring upp mot målet, mot hällorna och mot den milsvida utsikten över oändliga trädtoppar och böljande skog.

Färden går över rötter, över rullstensåsar, förbi nyvaknade, aktiva myrstackar. Foten tar ett längre steg för att inte kliva rätt i en myrautostrada full av upptagna myror. Stegen söker sig runt en hög med kvistar där någon fällt ett träd och lämnat grenarna tvärs över stigen. Doften av barr och träd och mossa stiger upp mot näsborrarna. Solen värmer ansikte och promenaden värmer hela ditt inre.

De små stenarna blir större och större, till slut är det hällor fötterna trampar på. Målet är nu nära. Snart, så snart kan ögonen se detta vackra panorama, se denna skog uppe från en höjd.

Framme vid en slocknad eldstad och några hällor betraktar jag några knotiga tallar, drar ett djupt andetag och känner glädjen bubbla i mitt bröst.

Termosen med kaffe tas fram ur ryggsäcken och bullarna läggs fram.

Doften sprider sig och lugnet med det.

Här har jag tänkt sitta i flera timmar.

Nöjd och tillfreds med nuet. Bara vara.