Det var längesedan jag besökte den här platsen, längesedan jag själv tillät mig att minnas det förflutna. Jag vill inte tänka på det, jag vill inte minnas, men ändå var det något som just nu förde mig hit. Skulden som jag ständigt bär med mig känns särskilt tung när jag befinner mig här. Jag börjar fundera på hur det kommer att bli i framtiden, kanske är det därför jag nu är här. Jag börjar bli äldre och jag vill verkligen skaffa familj, en riktig familj med en mamma, en pappa och några barn och jag är på god väg. Kanske kan jag klara av det, kanske är framtiden ändå ljus… men jag tvivlar.

2007
Solen skiner på mig, det är en vacker morgon och jag har verkligen ingen lust att åka till kontoret. Runt omkring mig grönskar blommor och träd, gräset är grönt och sommaren är på framfart. Jag inser att tillbringa en sådan här vacker dag inomhus är för påfrestande, så istället för att köra rakt in till den stora bullriga staden, svänger jag av motorvägen och bara kör ut mot havet. Det underbara havet med azurblå färg är det enda som dämpar min ångest och rastlöshet. Tillslut så hamnar jag här, där berättelsen om mitt liv börjar. Jag parkerar bilen i utkanten av samhället och bestämmer mig för att ta en promenad.

1966
Det är höst, men fortfarande varmt ute, solen skiner på oss där vi går bland lövhögarna som sprakar i höstens allra vackraste färger, orange, gult och rött. Vi är en alldeles vanlig liten familj på utflykt i skogen. Det är jag, min mor, min far och min lillebror Eric. Vi är här för att plocka svamp. Vi har gått långt och jag är trött i benen, jag vill inte gå mer. Mor säger till mig att jag gnäller för mycket, inte ens Eric gnäller lika mycket som jag, men Eric sitter på fars axlar och behöver inte gå. Jag känner tårarna komma och jag vet att det kommer att göra henne ännu argare. Eric är bara två år, men jag är redan trött på att han får all uppmärksamhet och beröm av mor, ändå är vi en lycklig familj.

2007
Jag fortsatte min promenad, varje litet hus, varje liten detalj är densamma som för tjugofem år sedan, men ändå inte. Carlsons har målat huset blått och de i det nya huset har byggt ut. Jag går och går, minns och minns, ännu gör minnena inte riktigt så ont.

Tillslut är jag framme vid den plats jag har bävat för allra mest, men ändå är det hit mina steg går. Det var här allt hände, 37 år tidigare och jag vet det var mitt fel.

1968
Jag fyller sex år idag och du har lovat mig att idag är dagen du skall lära mig cykla utan stödhjul. Jag sitter ute på gruset och väntar på dig. Solen skiner varmt idag, inte ett moln på hela himlen. Jag har redan den fula hjälmen på mig och bredvid mig står min nya röda cykel. Det är en fin cykel, en cykel med riktiga smala däck. En sådan cykel som de stora barnen har.

Jag sitter fortfarande och väntar, stora regnmoln börjar torna upp sig över himlen men jag litar på dig, jag vet du är på väg. Jag kikar på klockan, den är redan halv sex, men jag vet att du kommer, du lovade. En far håller alltid det han lovar, det sa du en gång till mig.

2007
Jag går ner mot havet, sanden på stranden är våt av vågorna. Idag är vågorna höga, lika höga som då… jag tar av mig skorna och strumporna för nu vill jag känna på vattnet. Jag vill känna den välbekanta sandbottnen under mina fötter. Jag vadar ut i vattnet, det är inte alls kallt utan snarare ljummet trotts att det bara är början på juni.

Här ifrån, där jag står nu, ligger huset snett bakom mig åt höger. Det fina stora vita huset med verandan åt havet och solen som skiner in genom de stora fönstren, men när solen går i moln lägger sig en skugga över huset. Genast syns det att färgen flagnar och plankorna vittrar sönder. Huset förfaller, det är längesedan en lycklig familj levde här. Den vackra trädgården, min mors stolthet, lyser med sin frånvaro. Gräset är redan mer än en halv meter högt och ängsblommor och örter blommar vilt på tomten, förgätmigej, smörblommor, hundkex, röllika, Johannesört och basilika.

Idag kanske inte var någon bra dag att ta itu med det förflutna trotts allt. Jag känner mig iakttagen, står han kanske där bakom gardinen? Jag vänder mig om, men naturligtvis finns det ingen där. För hur skulle det gå till?

1967 augusti
Det är som vanligt en vacker sommardag, som det alltid är vid havet de sista dagarna innan sommaren är över, solen skiner och måsarna skriar över huvudet på oss. En lugn och fridfull dag när sommaren är som bäst.

Mor bad mig passa Eric för barnflickan är ledig idag. Vi har gäster från den stora staden. De vuxna sitter i bersån och dricker kaffe och likör. Jag hör hur de skrattar och pratar.

Vi leker vid vattenbrynet, Eric och jag. Vattnet är alldeles lagom idag, inte för kallt och inte för varmt, men vågorna är höga.

Eric är mest intresserad av att leka tafatt med vågorna på stranden, men jag vill inte bada idag. Istället sitter jag på bryggan och doppar fötterna medan jag väntar på att krabborna ska nappa. Vattnet är djupt här, mycket djupare än vid stranden. Egentligen får vi inte sitta här utan att någon vuxen är med, men idag sa mor att det gick bra. Eric kommer upp på bryggan, han vill också vara med. Han tar min fiskelina, ett snöre med en klädnypa på, men det är mitt. Jag känner ilskan bubbla i mig och jag knuffar till honom i sidan och han snavar.

2007
När solen går i moln blir det genast kallare, jag går upp på stranden sätter mig på en sten och vilar. Mina fötter är fortfarande för blöta så jag kan inte ta på mig några strumpor. Jag sitter bara där medan mina tankar bara flyger iväg. Utan att jag riktigt är medveten om det går mina ben av sig själva mot huset. Vant böjer jag mig ner vid groventrén, där under en vit sten på höger sida ska nyckeln ligga. Jag provar nyckeln i låset, den vill inte riktigt passa men jag trycker dit den med våld och vrider om låset. Med en lätt knuff öppnar sig den knarrande dörren och jag kliver in.


1969
Ingen sitter längre i bersån och dricker kaffe och likör eller leker vid vattnet. Ingen njuter av värmen och solen. Inga skratt hörs längre i huset och rösterna är alltid dämpade.

Jag sitter i den slitna hammocken, skuggan som faller över mig är obehaglig. Den skugga som alltid är med mig. Snart kommer bilen som ska hämta mig. Far och mor har bestämt att jag ska börja på internatskola, långt härifrån och långt borta från dem.

Jag vill inte åka, men det finns ingen som kan ta hand om mig här säger de. Far är alltid upptagen med arbetet, arbetar alltid över på kvällarna. Mor förmår inte något längre, hon bara ligger där och tynar bort. Doktorn är här för jämnan men inget kan bota henne.

2007
Varje rum ser precis ut som det gjorde då. Varje sak ligger på sin plats . Det känns overkligt att än en gång stå här i huset som är mitt barndomshem. Jag går ett varv genom nedervåningen, det känns så fel att vara här igen. Till övervåningen vågar jag inte gå än, jag är rädd för att minnena ska göra för ont, men ändå är jag tillslut tvungen. Precis när jag är ovanför trappan ser jag ett kuvert liggande på skänken i hallen. Det är ett gammalt gulnande kuvert, där det står Till mitt käraste barn. Försiktigt öppnar jag kuvertet och ur faller ett brev med min mors handstil.

Käraste barnet mitt Augusti 1969

Det gör mig ont att behöva författa ett brev likt detta, jag vet du alltjämt sörjer din broder. Känn ej skuld över fördärvet som skedde, det var lika mycket Vårt fel som Ditt. Inte borde jag ha lämnat Dig ensam med en treåring, Du som själv blott bara var fem år fyllda. Mitt oansvar ledde till hans död och intet Ditt. Jag kan ej leva med den skulden på mina axlar, samtidigt som sjukdom tär min kropp och själ.

Din fader rår ej för hans sätt att reagera, jag är ledsen över att du kommer att växa upp utan någon av oss vid din sida.

Det finnes så mycket jag borde förtälja Dig men jag kan icke med gott samvete lasta Dig med det som var. Dock är det nog bäst så. För det du icke minns behöver ej komma till ytan.


Ack du mitt älskade barn ska veta att jag håller dig högt och älskar dig mer än ord kan förtälja. Jag önskar Dig ett rikt och bekymmersfritt liv.

Din mor

En tyngd lyfter från mina axlar och lättnanden känns underbar, men samtidigt klarar jag inte längre av att vistas i villan. Jag känner mig iakttagen. För mycket har hänt mellan de här väggarna. Raskt går jag tillbaka till bilen och åker hem, hem till min familj.

Innan jag går in i mitt hus, till min familj, lägger jag handen på magen och känner det nya livet spira. Kanske går allt bra ändå.