Det var ur bergspredikan
som klyftan vidgades
och jag försvann.

I dina blå bodde dogmen
din blick fördömde.
Brännmärkt och bortvisad
föll jag ur din värld.

Solen måste känna skam,
ty den rodnar.
Du skall inga andra ha,
men jag tar vad jag vill ha.

Jag en tiggare som blottar
min själ, du en narr som leker
kurragömma, din flöjt får mig att följa

vartän du går,

hit och dit
dit och hit

förlorad i dimma
hugger jag i sten

fastän världen pekar
åt ett annat håll.

Brustna siluetter ryms
i ögonvrån, men just nu
är att ligga här allt jag förmår.