Försöker förstå
hur det kunde bli
så;

Hur vägen kunde grusas
så lång, så öde
och ensam, fastän
den ständiga publiken
Deras hån avlöst av
skratt åt hopplösa tabbar
och misslyckanden

*

Jag har sålt min själ
åt ett simpelt gatlopp
av smärta, av ånger,
av bittert höga krav
Aldrig sett uppåt mot
blindvackra moln som
vaktar solen

Jag har levt i tystnad
och varit så egen,
så gömd bland
glömda minnen
och leenden bortom ekot
Ibland lite för ärlig
för att du ska tåla det

Men jag frågar mig;
Har jag inte vandrat
barfota i sju år nu?
Har jag trots allt inte
tagit dina risker
och utmaningar
som du kastat åt mig?

Har jag inte skadat mig åt dig,
träffats av sylvasst glas?
Varför fortsätter du att tro
att jag har valt det?
Jag vill plocka ut flisorna
och bitarna av glas
som fastnat
för att kunna läka mina sår

Men ingen vill räcka mig
en pincett


Jag har legat på rygg
på en klargrön gräsmatta
och stirrat upp mot en blå
himmel utan ett moln
och plockat grässtrån med fingertopparna
Lugnet
har styrt mitt liv

Jag var aldrig så fri och
så fångad som den dagen

*

Jag har virat hårlockar med fingrarna
och knutit knutar på dem
Stirrat upp i ett torrt innertak
och jämfört det med stjärnor

Det är svårt att förstå att ett namn
kan ge en identitet
när det egentligen handlar om anonymitet
En titel säger ingenting, det får oss bara
att sjunka in bättre i ledet

av kämpande soldater

som i samlad stämma
ropar ut ordet;

Likadan!


Men du som är så förbannat klok;
Kan ett fruktansvärt skrik
rymmas i ett par ljusblå ögon?
Eller hängandes i spetsen
på en månskära?
Kan ett skrik verkligen beskrivas
som verklig ånger

eller smärta?

*

Jag har ljugit de som
älskar mig
rakt upp i ansiktet
och hoppats att
de ska svälja lögnen
Likadant har jag hoppats att
jag kunde ta tillbaka allt,

spolat tillbaka tiden
och gjort om vartenda fel,
vartenda

energisugande

snedsteg som lett mig hit
Varje sned ögonblinkning
och andetag som skrivit ordet;
Ensam

*

Jag har ångrat
att jag inte kunde slita blicken
från stenarna på marken
och sett mina djävlar i ögonen

Jagat dem

tillbaka till sina egna
helveten

Det skulle ha skyddat mig från all
hopplös skam,
vrede

och otrygghet

*

Någon sa en gång att vi
formas av allt som går fel
och det har jag väl, men
den personen måste ha glömt
rädslan och ständiga
misslyckanden
efter felstegen som kallas trauma

eller mobbing

*

Så jag har tänkt på det där:
hur vi går vidare
hur vi lär oss leva
hur vi skapar oss den identitet
som är så eftersökt

men ack så saknad

Och jag har aldrig hittat
lösningen;

Jag vet inte, jag vet
ingenting
Inte hur jag ska gå vidare,
hur jag kan glömma,
hur jag ska hitta mig igen
efter alla år av vilsenhet

Jag vet inte varför
jag inte kan svara på alla
frågor som ständigt
kastas i ryggen på mig

Varför jag aldrig klär mig i pasteller

varför jag aldrig släpper in någon,
ens om de
står på knä och ber mig

Jag vet inte varför jag ständigt tvekar
eller varför jag har varit så frånvarande


Jag vet bara att min
trygghet
ligger i min
otrygghet,
min osäkerhet,
mina tavlor och teckningar,
det jag känner till

*

Jag är trött på det
jag vill trotsa det
Jag vill glömma och
gå vidare från det hopplösa
svarta hål
jag lyckats fastna i,
min

förhoppning
klarar inte
ännu ett klibbigt spindelnät
som kallas
självsvek

*