Cher Monsieur,

Här kommer så ännu ett av mina pinoalster och som vanligt är innehållet något förvirrande.
Allt sedan min väninna Mademoiselle X träffade Er den där dagen, har mina tankar farit än hit, än dit. Var det endast en tillfällighet att hon råkade Er just då Monsieur eller var det något Ni hade planerat? Kanske var det ödet åter igen eller så bara det blev…
Märkligt är det i vilket fall.

Varför gick Ni dit egentligen? Ni brukar väl aldrig roa Er med slika nöjen?
Jag kan inte låta bli att tro att Ni mycket väl visste att Mademoiselle X skulle vara närvarande och att Ni båda skulle få en pratstund tillsammans.
Kanske trodde Ni, eller ännu bättre, hoppades Ni att även jag skulle vara där? Egentligen borde jag inte spekulera om hur Ni resonerade men det är onekligen svårt att låta bli… man vill ju veta!
Ni visste ju Monsieur, att jag redan varit där veckan före. Alltså måste Ni ha insett att oddsen var mycket låga för att jag ånyo skulle uppenbara mig.
Jag kan blott av detta dra slutsatsen att Ni helt sonika gick dit för att träffa Mademoiselle X och inte mig, vilket oroar mig en smula…hm…

Hon berättade senare för mig att Ni varit SÅ stilig och fört Er som en riktig herreman.
Så sorgligt Monsieur…att jag missade detta uppseendeväckande mirakel.
Ni bar visst blått vid tillfället…hi… hi..
Ni vet allt för väl hur förtjusande Ni klär i denna färg och vad jag tycker om saken.
Kanske klädde Ni upp Er enbart för att reta mig lite Monsieur? Ni måste ju ha förstått att Mademoiselle X skulle skvallra. Hon berättade vidare att Ni hade verkat ytterligt intresserad av fakta som även rörde mig och mina göromål. Det gläder mig oerhört Monsieur att Ni äntligen visar någon form av respons efter alla dessa mina efterhängsna brev. Jag hade nästan gett upp hoppet om att någonsin finna minsta nyfikenhet hos Er.
Då är Ni alltså inte alldeles oberörd Monsieur - härligt!


En natt trodde jag mig faktiskt se Er utanför mitt hus. Någon stod i gatlyktans sken och såg upp mot mitt fönster. Jag blev förskräckt och visste plötsligt varken ut eller in. Ena sidan av mig ville öppna dörren och springa rakt i Era armar men moralen och dygden överrumplade mig och beordrade mig att uppföra mig som en kysk dam. Ser Ni Monsieur, även i mig bor ett visst mått av dygd och sedlighet.
Skuggan där ute väntade ut mig men gav slutligen upp och avlägsnade sig i all hast.
Min lättnad var stor, så även min förvirring. Jag var helt enkelt inte redo att ta emot Er där i natten och i skydd av mörkret… huga…
Om det nu inte var Ni Monsieur så är det ju ganska uppenbart att jag inte riktigt känslomässigt är redo för några större snedsprång – tack och lov.

Om nätterna drömmer jag nu de mest underliga drömmar om Er. Ena stunden attackerar Ni mig passionerat likt en brunstig bock, för att i nästa ögonblick ta avstånd ifrån mig, gömma er och låta mig leta i förtvivlan.
I en dröm uppenbarar Ni Er som en moralens väktare och i en annan som styggelsen personifierad. Antar att Ert beteende den senaste tiden bidragit något till detta mitt nu så kaotiska sinnestillstånd.
Tror Ni inte Monsieur att allt skulle bli så mycket enklare emellan oss om vi började kommunicera lite mer konkret?
Skriv till mig Monsieur – om så bara en rad! Låt oss blott dela oskuldens tankar och skapandets idéer. Ordets makt i alla ära men det kommer i det här fallet åtminstone inte vara dödande.

Jag väntar…

Hjärtligt
Er Clara W.