Det började med en kyss,
vi kan väl kalla den drömkyss
för den speglade mer drömmen
än verkligheten,

och hur jag från den stunden,
brast i min längtan,
som sipprade ut som små bölder
från ett djupt och gammalt sår,

och jag som varit besatt av att se,
var nu besatt av att blunda,
för endast då var du verklig,

och varje gång jag tänker på dig
förråder jag dig,

för endast i skenet av din frånvaro
kan jag besegla din närvaro,

jag ser och tingen existerar,
som små dammkorn fastnaglade
på näthinnan, fula och groteska

drömsyn är vackert
det speglar ditt vackraste jag,
och jag kan inte ens känna att jag lever
om jag inte reflekteras utav dig,

och nu kan jag tänka, hellre en fågels flykt
som inte lämnar minsta spår,
än ett djur som lämnar avtramp