hon sitter i kassan
på domus

har aldrig bråttom

sakta rör sig hennes händer
mellan matvarorna på bandet
och kassapparaten

hennes tankar är stängda för oss andra
och det enda hon visar utåt

är ett inåtvänt leende

vad kan hon veta
som inte vi vet

brukar ställa mig i hennes kö
de dagar jag inte har särskilt bråttom

vilket jag oftast inte har

gillar att se andra
stressade människor
svära

över hennes saktfärdighet

då ler jag
och beundrar henne

ännu mer