Jag skriver om min kissekatt
och Emil var hans namn.
Han föddes upp i Stjärnorp
en bondkatt röd och grann.

Han kom till mig en sommardag
och fick en tomt så stor och grann.
Där fann han sig till rätta
bakom buskar rot och stam.

Ibland nån natt man hörde kiv
katter slogs för sina liv.
Men Emil tog hem segern
för han försvara sitt revir.

En ståtlig katt en jägare
och snäll som ingen ann.
Men se möss och fåglar gilla han
och decimera deras stam.

Och åren går för folk och fä
liksom katter som mått bra.
Men åldern den tar ut sin rätt
dom åldras ej med välbehag.

Nej njurar, leder, tarmbesvär
blir att döden gör tribut.
Och jag saknar så min Emil
ända till mitt liv tar slut.

För dag och natt i sexton år
vi somna hos varann.
Jag en man som snarkar
och min gamla katt som spann.