Om det nu är så att det inte är dig jag är kär i,
varför kan jag inte glömma dig?
Vi har inget gemensamt,
vi pratar aldrig,
du visar inget intresse
(om man bortser från att du tittar och ler nästan varje dag)
Det borde ju vara jättelätt?
Ändå finns du kvar på något sätt.

Och jag har skrivit så mycket om dig,
att dikterna inte längre blir bra.
Ändå känner jag att jag måste fortsätta skriva.

Jag trodde jag var färdig med de här "låtsaskänslorna",
har ju till och med gråtit en skvätt när jag insåg
att det inte var någon idé.
Vi skulle aldrig kunna bli lyckliga tillsammans,
så varför kan jag inte glömma dig?




Snälla, sluta le.