En känslig själ, en ensam kvinna,
älskad men kunde inte se.
Jag minns hur sorgen och din oro,
slet i dig och i din värld.

Jag såg fastän jag var ett barn.

Men hade jag varit stor och klok,
och om jag visste hur,
då skulle jag dig krama,
tills du fick din ro tillbaks.

Det kändes så.

För inte kunde jag förstå.
hur någon kunde bli så ledsen.
Att vara orolig för livet,
det hade jag ej hunnit lärt.

Från min lyckligare värld.

Nu i min vuxna tid har jag fått ana,
jag kan tro att jag förstår,
hur oron biter i ens hjärna,
sätter sig i hjärtat likaså.

Ty jag darrar likadant som du.

Jag vill här nu berätta,
att jag ångrar mig så djupt,
för de kramar du behövde,
kom aldrig fram till dig.

Jag förstod dig ej.

Ensam i ditt hjärta som du var,
men jag vet och jag förstår.
Hur kommer mina tankar,
det finns så mycket utav dig mig.

Jag förstår dig nu.