Första gången vi möttes var jag 9 år. Jag kände genast hur din själ smälte samman med min. Dina dofter och din värme fick en trygg, härlig känsla att sprida sig inom mig. Hos dig ville jag stanna.
Alla röster, ljud och dofter kändes bekanta trots att jag var säker på att vi aldrig möts förut.

Jag stannade hos dig i flera månader. När jag var tvungen att lämna dig kändes det som om jag förlorat endel av mig själv.
Det dröjde flera år innann vi sågs igen. Jag minns ännu den stunden som om den var igår. Du såg mig inte först där jag kom, men jag såg dig. Du var vackrare än jag kom ihåg. Mitt hjärta började bulta hårt och fjärilar spred sig i magen. Jag ville hoppa och skrika av glädje.
Jag visste att vår tid tillsammans skulle vara kort så jag njöt verkligen av varenda sekund. Din närhet fick mig att växa som människa. Jag kände mig stark och fri.
Det var lättare att skiljas denna gång då jag tog en del av dig med mig hem.
Väl hemma tänkte jag på dig varenda dag. När jag upplevde en motgång blundade jag hårt och tänkte på dig och genast kändes allt lättare. Jag levde för att möta dig i mina drömmar under natten. När jag vaknade på morgonen fanns spåren av dig fortfarande kvar i min kropp.

Vårt senaste möte var oerhört underbart. Jag stannade länger hos dig denna gången. Jag hade tid att utforsta fler delar av dig, dyka djupare in i din själ. Att vara så nära dig kändes som en dröm, en illusion skapad av mina fantasibilder genom årens lopp.
Du och jag var tillsammans igen och jag kände mig lyckligare än någonsin. Världen utanför vår förlorade betydelse. Mitt liv där hemma kändes overkligt och meningslöst.
Det var hos dig jag verkligen levde, hos dig jag verkligen var mig själv, där jag kände att jag hörde hemma.
Varför var jag då tvungen att lämna dig varje gång. Varför kunde jag inte stanna?
Ett liv med dig skulle vara komplicerat, ibland farligt men samtidigt helt underbart. Det kändes som om vi aldrig skulle skiljas åt denna gång men dagen för min hemfärd kom fortare än någon av oss önskade.

De sista timmarna med dig rann tårarna sakta ned för mina kinder, smärtan i min själv var olidlig. Jag ville tala om för dig hur mycket jag älskade dig men inga ord kändes tillräckliga.
Jag valde att vara tyst, men jag tror att du förstod.
Min själ stannade hos dig i flera månader efter min hemkomst. Varje morgon fick jag tvinga mig att gå upp ur sängen, tvinga mig att försöka leva här och nu och inte bara för våra korta möten.
Nu har jag insett att oavsett vilket så är du alltid med mig, i mitt hjärta, i mina tankar och du finns där när jag återvänder.