Min söndag tickade sakta iväg som den alltid gjort. Tyst, enkel och lagom tråkig. En dag av avslappning, av tankar om den gångna veckans händelser och havanden.
Dock hade min vecka varit rätt händelselös, så att smälta alla intryck och tankar gick fortare än vanligt, och kring femsnåret på eftermiddagen kom jag på mig själv med att vanka fram och tillbaka kring vardagsrummet, med lite för mycket energi, och lite för lite tankar i huvudet. Vilken annan dag som helst så hade jag antagligen fortsatt vanka en bit, sen sjunkit ned i soffan för att fördriva resten av dagen med sinnesavstängande underhållning ala TV3 eller TV6.
Men inte denna söndag.
Som av en händelse hade jag tagit mig i kragen dagen innan och fixat till min cykels lösa pedal, och ännu inte testat om jag lyckats skruva åt pedalen tillräckligt hårt.
Så, jag tog min kamera, klädde mig raskt, tog ut cykeln från garaget och började trampa.
Jag tog mig för att cykla ett varv utom hamnen, så framhjulet visade vägen ut förbi gymnasieskolan, upp för den brutalt långa backen, och vips, så var jag utanför staden. Efter backen öppnar landskapet delvis upp sig, på min högra sida finns fortfarande en stadig länga med hus, men på den vänstra öppnar en underbart vacker kvävefälla upp sig och ligger där, grön och bekväm i sig själv. Jag kände mig tvungen att stanna och ta några bilder, som hjälp till mitt minne när jag på ålderns dagar tänker tillbaka på just den här Söndagen.
Efter några snabba klickanden på kameran kände jag dock hamnen kalla på mig, så jag hoppade upp i (cykel)sadeln igen och trampade vidare. Vägen sträckte ut sig framför mig, men mina ivriga ben arbetade vidare. I vägrenen en bit iväg brottades två tonårspojkar, ganska ilsket måste jag medge, men jag kände inte för att stanna och utforska anledningen till bråket, så vidare rullade jag. Efter ytterligare en stunds trampade bestämde sig kedjan på cykeln min att den inte ville leka längre, så mitt i en mindre uppförbacke hoppade den av. Jag blev om något smått putt på den ovilliga kedjan, men ljuset ute vid havet lockade ganska rejält nu när min äventyrslusta var väckt, så istället för att vända och lunka hem med svansen mellan benen och cykeln bredvid så kavlade jag upp jackärmarna och började angripa kedjan från alla tänkbara håll och kanter. Efter tre misslyckade försök, en klämd tumme och en ansenlig mängd muttrade svordomar blev kedjan samarbetsvillig igen och min färd kunde fortsätta. Jag bestämde mig för att ta igen förlorad tid och trampade som en galning i alla nedförbackar istället för att bara vila och rulla vidare. Bilar swoshade förbi, människor med hundar blev prickar bakom mig där jag formligen flög fram mot mitt mål. Allt gick smidigt och cykeln rullade vidare. Musiken spelade i hörlurarna, och luften som susade runt mitt ansikte var inte bitande kall så livet kändes faktiskt rätt gott för en gång skull.
Efter drygt tio minuters cyklande rundade jag en krök i vägen och såg havet fylla upp en av vikarna i kusten. Några gamla vackra fiskebåtar låg ankrade ute i mitten, och några smäckra motorbåtar hade lagt till närmare land. Jag förevigade synen med några snabba bilder och hoppade sedan upp i sadeln åter igen.
Jag gjorde några stopp på vägen mot hamnen, bland annat för att spatsera runt på den tomma dystra havsbadplatsen och sen ett mycket kort distansmöte med ett rådjur som letat sig in på en tomt en bit senare. Jag lyckades ta en hel del mycket vackra bilder på både havet, himlen och djurlivet, men hamnen väntade.
Efter drygt fem minuters cyklande längsmed vägen som nu gick under trädkronorna var jag äntligen framme! Och jisses, vilken besvikelse det först visade sig vara. Grått, tråkigt och alldeles för vindstilla. Och för att inte nämna ljuset, pfft, det var mångdubbelt vackrare vid badstranden, och jag började ångra att jag inte stannat där längre. Jag bestämde mig trots det för att leta upp något som var värt att fota. Så efter att ha rullat fram och tillbaka längs en drygt hundra meter lång sträcka, som konstig underhållning för de tre tappra männen med fiskespön i hand som stod längs ån och kajen, så hittade jag faktisk ett så vackert bildmotiv att jag ställde mig och nästintill gapade av förvåning. Jag vet inte hur jag missat just det stället när jag cyklat förbi det minst 4 gånger, men det hade jag. Jag fumlade med kameran en stund, spände fast bandet från den hårt runt handleden och böjde mig sedan ut över broräcket och började klicka av foto efter foto rakt ner i vattnet.
Det kanske låter konstigt, men det kan vara den vackraste synen jag sett. Just för att den var så alldaglig, och så underbart o-perfekt. Himlen speglades i vattnet. Himlen var uppsprucken med moln, vattnet krusades av mängder av små vågor och bilderna jag tog blev bara bättre och bättre allteftersom jag bytte vinkel och zoom. Efter att ha knäppt säkert 30 bilder började batterilampan blinka och magen min gjorde sig påmind, så jag bestämde mig för att slita mig från skönheten och trampa hemåt. Vägen hem gick någorlunda smärtfritt, drygt en kilometer hemifrån lossnade pedalen dock något, så cyklandet fick lugnas ned något, annars hade jag riskerat att trampa loss den helt och få leda cykeln hem. Mig gjorde det visserligen absolut ingenting. Allt jag hade i huvudet var himlen som speglades i havet…