dina spända andetag
luftens stärkta insida jag
insuper en kallsup av
distans, avstånd och
den lukten, stanken en nära främlings
hudceller utsöndrar
usch

du har mig fast i ett existensminum jag
springer ifrån mig själv
för att komma ikapp dig men du
är ju så jävla fin i kanten
du är ju för komplex för att jag
någonsin ska kunna röra det som
rör sig närmast din innersta kärna

pulpan sprack och du rann ut
klibbade fast på lakanen
luktar starkt, surt, fränt
kön
luktar som någonting jag inte vill
kännas vid och jag
har bara låtsas att jag känner dig
det vet både du och jag för du
var inlåst redan från början

dina innersta tankar inmurade i din
spinkiga, smala, taniga kroppsvägg
ditt möra kött ruttnar
jag försöker förjäves
smälta det du matat mig med försöker
smälta att det du matat mig med
aldrig var sant

en lögnernas Einstein
jag vill att både du och hon ska dö
jag vill stena hennes söta ansikte jag vill
mörda dig för att du sa att hon och jag
påminde om varandra
jag vill kötta sönder hennes fina kropp
jag vill tortera henne för att hon är allt jag
någonsin varit och så mycket mer
jag vill kasta mina tårar på dig för att
jag vet precis vad du ser
i henne

jag blir så jävla förbannad att jag inte vet vad jag ska ta vägen
vill slita av mitt hår, vill vara skallig och äcklig
vill jaga dig så du slipper jaga lyckan för jag
trodde att jag fanns mitt framför dina ögon
men gräset är visst grönare i famnen på någon annan