Sandkorn efter sandkorn trillar ner
faller genom timglaset
med ett dån som av åskstormar
Det är tiden som försvinner
i takt med dig

För varje högljudd duns
för varje ensamt ekande slag
av mitt hjärta
rinner en ny tår utför min kind

Och jag vet inte
varför bilderna på oss
blir allt suddigare
Är det för att vi verkligen
tynar bort?
Eller bara för att jag gråter?

För varje skälvande andetag
driver vi längre bort från varandra
Som två fiskar från samma hav
men fångade i nät
och sålda till olika glasskålar