I allt för många år
har jag försökt
att leva som jag lärt.
Men inser först nu
att min enda trötta elev
är jag.

Jag har levt ett liv
på gränsen
mellan ånger och hopp.
skapat med aska
och målat in
mig
i ett hörn

Jag vill dö
på en kal kylig klippa
som sjunker långsamt i sand 
saknad av ingen
ingen kvar att såra
med en gravsten av vatten
långt borta ifrån land

I allt för många år
har jag gått vid min sida
men har aldrig lyssnat
efter mina steg
som söker en stig
asfalterad av hjärtslag

Min styrka är byggd
av duralex
som krossats av kvinnors andetag
och klär mina fotsteg i blod
min mur är transperent
och avlöjar
bara resterna av förbrukat mod

I allt för många år
har jag kämpat
för att bli
bli en man
som går längs en vanlig stig
men går sårad i vinden
och ser att kampen
förvandlas till krig

Mina dikter är av svärta 
gläfser efter månljus
som en tiggande hund
orden är i koma
och själv får jag inte en blund

I allt för många år
har jag undrat
är detta som jag skriver
verkligen sant
eller bara en uppklädd lögn
Som en verklighet 
bjuden på en maskerad
av usel poetdrömmarfjant