Mitt i ett myllrande publikhav
av tusentals människor
står jag ensam

Jag försöker höra musiken
men den når mig inte
utan studsar bara förbi
utom räckhåll

Jag är omgiven av par
och deras kärlek är så kompakt
att den bygger en mur
som stänger in mig
i min egna lilla bubbla

Där jag står i skuggan
och tittar uppåt
ser jag en solbelyst mås
ensam glida fram över himlen
och jag börjar längta ut
till sjöss igen

Du undrar kanske
varför jag alltid vill bort
från dem jag älskar
Du kanske inte förstår
vad det är som driver mig
eller driver bort mig

Men världen har aldrig förstått mig
och människorna omkring
verkar aldrig acceptera mig
som en av dem

Men havet ställer inga frågor
och kräver inga svar
Där finns en stillhet i luften
och där andra ser
en övergiven vattenöken
ser jag mina drömmar