Har du någon gång kollat upp mot natthimlen och känt tillhörighet? En kärlek till månen, så stark att den hade kunnat vara din egen mor? Den enda värmen som når din själ är den stjärnorna skänker dig och det enda som omfamnar dig är vinden runt omkring...

Hon tittade upp på månen. Kände skogsandarnas närvaro och drog ett djupt andetag. Hon fällde ut sina armar på var sin sida, blundade och föll bakåt. Den mjuka mossan tog emot hennes sköra kropp och omfamnade henne. Hon kände sig fri. Där ute i skogen, på klipporna eller i det höga gräset på ängarna kan ingen skada henne. Där är det bara hon, dofterna, djuren, älvorna och skogsandarnas smeksamma viskningar i vinden.
Hon föll i trans, och plötsligt sitter hon på övervåningen i det slitna huset och leker med sina syskon. Ingen utav dem verkar lägga märke till livet på undervåningen, men hon är orolig trots att hon hört det många gånger förut. Hon hör höga röster och en duns i golvet, sen blir det tyst… Hon rester sig och smyger ner för trappan.
Väl nere smyger hon sig ljudlöst fram och kikar fram bakom en vägg, hon ser ut i köket och ser mamma. Hon diskar och in genom ytterdörren kommer Han in vinglandes med flaskan i handen. Mamma hade sett henne, men sa ingenting. Han vinglar fram till diskbänken och mamma säger något med låg röst. Han plockar snabbt upp ett glas, slungar iväg det mot mamma, det träffar henne i huvudet och Han skäller högljutt på henne. Sedan går Han ut och smäller igen dörren. Hennes mamma springer emot henne och säger till henne att hämta sina syskon medan hon startar bilen. Hon springer upp för trappan in i rummet där hennes syskon sitter, plockar upp sin yngre syster och säger till sin bror att följa med fort för mamma har sagt det. De springer ut till bilen mitt i vintern i bara strumpor och sätter sig. Han hade hört bilen och kom rusande efter, men snubblade på den hala stentrappan och ramlade omkull i snön. Det var det sista de såg av honom innan de kom ut på vägen.
Mamma satt tyst långt och länge, syskonen hade somnat och till slut sa hon att de var på väg till mormor och att de skulle bo där ett tag, allt skulle ordna sig och vi skulle aldrig behöva träffa Han igen. Men hon visste redan innan var de skulle och hon längtade efter att krypa upp i morfars knä och glömma det som hänt. Till slut sköljde en kall vind över henne och hon blev alldeles tom.
Mossans fukt hade nu trängt igenom hennes kläder och det hade börjat regna. Hon kände de svala dropparna mot sin hud och ville ligga där, just i den stunden. För evigt. Hon visste att ingen skulle komma och leta efter henne. De har säkert inte ens märkt att hon är borta.
Hon greppar tag i ett grässtrå och börjar pilla sönder det utan att märka att hon skurit sig på det. Hon känner stjärnornas flirtiga värme mot sitt skinn. En tår rullar snabbt ner för hennes kind och förenas med regnet i hennes öra och upptäcker att blodet runnit från fingret längs med handled och arm. Hon torkar bort det och stoppar det skrynkliga fingret i munnen och suger lätt på det. Blodet sprider sig i munnen. Det smakar gott, så friskt och rent.
Regnet hade ökat på ordentligt nu. Det blåste full orkan och det blixtrade emellanåt. Hon bestämde sig för att ta sig ner till havet. Hon reste sig och gick barfota bland halvt förmultnade löv. Leran sipprade upp mellan tårna och hon frös så hon skakade.
Efter en kort promenad stod hon på sin favoritklippa. Den var len mot hennes bara fötter och det kändes som om den höll fast henne. Hon lutade sig ut mot kanten för att se vågorna slå mot bergväggen. Vinden tar emot henne så hon inte tippar över och klippan håller fast hennes fötter. Hon trivs fast hon hackar tänder och skakar som ett asplöv. Hon tänker på hur det ska bli sen. Allt detta kommer tas ifrån henne, vart ska hon vända sig när hon behöver trygghet och kärlek? Hon kollade ner på sina händer, naglarna hade blivit blå och de blonda håren på armarna sträckte sig så långt de kunde för att nå himlen. Nu hade hon bestämt sig. Hon gick långsamt några steg framåt till klippkanten och vände sig om. Hon sträckte ut armarna på var sin sida, som i skogen, föll bakåt och låtsades att hon skulle landa i den mjuka mossan.